Destruktiv relation

snälla, bara säg som det är
kärlek fanns aldrig där
jag ser det på dig
och att det tär
på samvetet du bär

kanske en vacker dag
du blir svag
för en kvinna
som inte är jag

jag förstår väl
hur livet ser ut
vi kördes ihjäl,
lyckan var slut

jag klandrar inte dig, något alls
du följde med i en levande vals
plötsligt var vi här
vi inte skulle vara
byggde hus utan stabil grund
trevlig fasad men osunt

först var vi i symbios
en depression som kunde förstås
ditt lidande blev stöd och tröst
mitt lidande blev stöd och tröst
mörka tankar i nöd fick röst
men de närdes, fick bröd sen törst
vår ensamhet blev en gemenskap
vår närhet skapade verklighetsgap

inte längre var detta sunt
bara inbillning att vattnet blev grunt
bara för att vi var två om samma situation
ändras inte faktum, att lyckan var illusion
precis lika vilse, en ångestfull passion
tanken på flykt slutar i meningslös aktion

vi drunknar, vi kippar efter luft
vi omfamnar och kväver bort allt förnuft
när den ena når ytan, dras den ner av den andra
det går inte att hjälpa, vi stjälper varandra

vi blev parasiter, snart eremiter,
en åtrå som tär och sliter
aldrig är den nöjd, full av begär
av olika sort, som tär oss isär

mina rädslor, mitt sökande efter trygghet,
kvävde ditt syre sög ur din energi,
hindrade ditt sökande efter dig själv
skapade en negativitet som var smittsam
den spreds i hemlighet och vi förgiftade varann

vi skapade en kedjereaktion av förfall
drömmer om värme i en vakenhet så kall

vi trodde det var faser som skulle ta slut
men vi var båda fåglar som inte hittade ut
vi var varandras burar där ingen skulle bli fri
för vi förlorade oss själva, när vi skapade ett vi

till slut bröt vi oss loss
men det slog hårdast på mig förstås
jag hade fastnat i vanan
och att vara ensam fanns inte på kartan
de säger man vänjer sig vid allt
men jag saknar dig i alla fall