En dag i taget

Jag lever i en bubbla. Eller nej, en järnjungfru skulle nog vara en bättre term för hur mitt liv känns nuförtiden.
Spikar vända inåt mot mig som sakta dag för dag hamras närmre och närmre mig. Jag har fönster ut till att se andra människor lyckas med deras liv och deras mål. Jag känner mig som ingenting, en person som stryker runt här i världen utan att koma någonstans. Men faktum är att det inte är sanningen. Sen jag hoppade av min skolgång på Osby gymnasiet så har jag ändå lyckats ta mig en bra bit. Jag har timanställning och små påbörjade planer för att flytta från min hemstad och börja om på nytt någon annanstans. Men trotts detta kan jag ändå inte må bra. Jag vet att allt detta enbart pekar mot min depression som jag aldrig känner att jag får bukt med. Precis som folk som blivit osociala för att de hellre sitter hemma och spelar tv-spel så drar jag mig tillbaka med, men inte av samma anledning. Jag har inte orken att försöka vara optimistisk eftersom det väldigt sällan hjälper mig mer än en dag. Jag ifrågasätter meningen med att fortsätta leva såhär och har svår för att se att det kommer sluta bra. Jag vill tro att det kommer göra det men jag är ofta så tveksam. Jag dras mellan 2 sidor, sidan som säger fortsätt och se hur allt blir och den andra sidan där jag inte längre vill leva det här livet längre. Har bestämt mig för att söka till vuxenpsykiatri och förhoppningsvis få vägledning och hjälp den vägen. För jag vill försöka tills det inte finns fler alternativ. Jag är bara räd för att det inte ska hjälpa och att detta kommer fortsätta till dagen jag helt enkelt inte orkar kämpa mer. Man tror alltid man nått botten men i mitt fall är botten bara ytan och jag bara fortsätter sjunka. jag trodde aldrig i mitt liv att min egna kropp och hjärna skulle bli den fiende jag ville ta bort allra mest men ja antar att det inte är så konstigt när jag fortfarande minns hur det känns att må bra. Jag vill dit igen, tillbaka till det positiva och det som gör mig glad. Mina förhoppningar är inte stora, men de är tillräckligt stora för att ja ska orka trycka på framåt ett tag till. Finns det fler som mår såhär..en depression är ju väldigt personlig men samtidigt delar man ändå så många likheter med andra som mår likadant. Jag vill bara veta att jag inte är ensam i det här.