Asch.

Nu är det exakt en vecka sen jag lämnade honom och flyttade hem. Ärligt talat så känns det inte jobbigt på något sätt, är nog mest ensamheten som tar kol på mig atm. Att inte sova bredvid någon längre i en säng på 220. Vill konstant ha någon att vara med och hitta på saker med. Långa promenader och djupa konversationer, lite stämsång kanske till och med.

Ständigt röksugen och fattig. Men ay, blir ju närcon om 2 veckor! Och sen flytt om en månad. Det här ska bli bra, jag hoppas verkligen det.


Spela med mig.