Sociala sammanhang.

Fick nyss lyssna på/läsa ett urdrag från en bok på facebook gällande ångest och socialfobi. Detta gjorde det hela lite jobbigt för mig då som jag själv och förhoppningsvis många redan vet är att jag är en väldigt "tillbakadragen" person, hör inte av mig mycket till nära vänner etc. Och att träffa främlingar får mig att stressa väldigt mycket, typ "Jag måste ha någonting att prata om, kom igen - säg något nu Linda, Varför säger du inget?, Awkward situation där jag inte kommer på vad jag ska säga härnäst och sen bara brister i något som blir stelt istället.... Etc.". Och detta är inte bara hos främlingar kan jag lova, även om jag träffar min bästa vän så brukar jag få nervösa sammanbrott och det är verkligen inte meningen. Jag har gjort många vänner idag till "bekanta" för att jag exempelvis inte träffat dom på länge. (Dom flesta bor extremt långt bort.) Och det jobbiga med det här är att bara för att jag tar avstånd för att jag har känt mig "pinsam, stel, skämmig etc" i många sammanhang där jag träffat dessa människor gör att dom också tar avstånd. Fast det kanske helt enkelt egentligen bara är jag som lagt ner för mycket tid på att åka och träffa folk som inte lägger ner någon form av tid eller liknande på att komma hit och träffa mig? Eller? Jag vet faktiskt inte.

Sånt här kan ju synas så extremt väl också. Som i texten nämner dom exempelvis att p.g.a all press som läggs på en gör att man inte vill ha ögonkontakt, vilket jag sällan har när jag träffar nytt folk/bekanta. Och som jag alltid har fått höra från folk "Det syns så tydligt när du tvekar och är osäker, du måste utstråla lite mer positiv energi.". Jag menar, kanske dåligt exempel men tänk dig att du ställer dig på en scen och ska sjunga en låt eller bara redovisa/prata inför folk och du blir sådär nervös av alla blickar som faller på dig. (Alla har vi varit där, även dom mest erfarna.) Du börjar kanske stamma och allt kan lätt bli kaos, men du forstätter ändå. Tänk dig tusen blickar av en enskild person som bara försöker ha en normal konversation med dig. Jag kollar gärna på väggen eller i taket när jag sjunger inför publik, och därför kollar jag även gärna på väggen bakom dig när du försöker kommunicera med mig.

Jag försöker att inte ha dåligt självförtroende, men många gånger när man träffar folk och man hamnar i stela situationer gör att man bara vill gömma sig under täcket där hemma och aldrig se solljuset igen. Ibland har jag hopp, ibland inte. Planerar jag även att jag kanske vill på konvent i sommar eller kanske ta mig till Stockholm så kan jag väldigt väldigt lätt ta tillbaka detta och ångra mig. (Alltså bara välja att stanna hemma.) För att säger inte folk typ "Gud, vad kul att du kommer hit!" eller bara verkar glada och positiva överlag och verkligen längtar tills jag kommer dit så kan det lätt hända att jag bara väljer att stanna hemma istället. Jag menar, jag har aldrig fått den där "Tråkigt att du kunde komma m.m." frasen. Nu säger jag verkligen inte att jag bara tycker synd om mig själv och trycker ner mina vänner. Men helt ärligt, vill ni träffa mig så finns jag en tåg/bussbiljett bort, jag har ALLTID funnits den där lilla biten bort. Men många väljer att, ahmen "Linda har pengar, hon kan komma hit. Det är roligare att vara här.". Minns tiden då jag åkte till Stockholm brutalt mycket... På mitt studiebidrag 1050 kr i månaden och hade knappt råd för mat till mig själv när jag var där uppe.

Jag säger lite som den där bilden "Bara för att jag är den som bor långt bort så får folk för sig att det är längre till mig än vad det är till dom.". Det är klart jag ger upp på att ni ens vill ha mig som vän när ni inte vill träffa mig. Jag har verkligen börjat inse hur rätt människor har när dom säger "Du träffar fel personer.".

Tycker bara detta är extremt tråkigt, hoppas folk förstår.


________________


Ljungskile folkhögskola mejlade mig igår med, blir telefonintervju på tisdag. Och vet inte varför, men ska på audition den 23 maj och kommer jag vidare och bla bla bla på denna folkhögskola så kommer jag nog välja ljungskile i första hand. Sorry not sorry, men The music college är bara en 1 årig utbildning och jag behöver mer om jag vill ha min gymnasieexamen också.

Kyss~