Trodde att man skulle lära av sina misstag...

Vafan är det jag håller på med?
Jag vet inte ens längre... Jag borde ju lära mig efter ett par gånger men neeej inte jag. Jag är för efterbliven för det.
Igår kväll läste jag om gamla medelanden mellan honom och mig, jag fattar nu vafan jag har gjort fel.
Jag är så jävla negativ HELA tiden. Kan fan aldrig ha kul o vara glad... Dags att det förändras...
Orkar inte vara den här patetiskt deprimerade tjejen längre... Då kanska han skulle känna att jag faktiskt är värt att kämpa för...
Jag önskar att jag kunde låta honom veta hur jag verkligen känner. Att jag verkligen älskar honom och att jag aldrig vill släppa taget och ändra saker till det bättre. Att jag inte tvivlar på att säga hans namn när någon frågar vad som gör mig lycklig och att jag drömmer om honom, hans armar omkring mig och ansiktet borrat mot min hals och han viskar att jag luktar så gott, godare än nån han nånsin träffat. Att jag fortfarande vaknar mitt i natten och viskar ut hans namn i mörkret i hopp om att han svarar.
Den här killen är den personen jag verkligen älskar.

Varför är jag tvungen att fucka upp hela tiden för???