Jag känner mig hälften så mycket människa just nu.

Jag vill inte skylta med det öppet så alla ser, men sen så bryr sig inte en jävel här på emocore, så ventilera kan man ju göra här i mindre proportioner.
I lördags gick jag från att vara den lyckligaste pojkvännen med absint baksmälla till världens mest miserabla singel kille med absint baksmälla.
Det var som att bli tvingad att sluta röka på en dag efter att normalt röka ett paket om dagen.
Men det kanske är bäst så, att inte dra ut på det.

Första dygnet kändes som ett helvete - ett tomt hål i bröstet där hjärtat brukade sitta.
Jag grät så fort någonting påminde mig om henne. Och sen blev jag arg, på henne och på mig själv.
Hon var trots allt självisk, men jag är förstående. Alltid den där killen som är förstående och en bra vän.
Egenskaper många sorgsna pojkar anser sätter dem i friendzonen, vilket är bullshit.

Dag två, hålet i bröstet känns mer som en mild ångest attack. Det kniper när man stöter på saker som påminner.
Fortfarande arg, inte jätte arg. Mer irriterad-och-trött-på-all-skit arg.


Det känns inte humant av mig att se hur jag tar detta så lätt ändå, men jag tänker inte snyfta över detta.
Jag har mitt liv att rädda, jag har mitt liv att sedan leva.
Kanske en av min livslånga drömmar går i uppfyllelse nu.