SirTwinkles blogg

Prutt

Min mobil har laddat ur och jag orkar inte hämta laddaren i hallen.

Skriv i kommentars fältet så jag kan ignorera er!

Jag hade gått med i en utlottning av ett PS4 och ett XboxOne... och klart som fan vinner jag Xboxet.
Vaknade kallsvettig med ångest och magknip.
Kände hur min mänskliga rättighet bröts och bändes.

Sover nog med lyset på inatt.

Nu är det dags för det flesta intressanta serierna, enligt mig, att ha säsongspremiärer.
Så jag bifogar en lista med datum och namn så jag kan hålla kolla både på nätet och på pappret som jag riskerar att tappa bort.

-----------------------------------
27 September

Once Upon a Time (s05)
Family Guy (s14)
The Simpsons (s27)
-----------------------------------
29 September

Marvels Agents of S.H.I.E.L.D. (s03) - HYPE!
-----------------------------------
6 Oktober

The Flash (s02)
iZombie (s02)
-----------------------------------
7 Oktober

Supernatural (s11) - HYPE!
-----------------------------------
11 Oktober

The Walking Dead (s06) - HYPE!
-----------------------------------
23 Oktober

Hemlock Grove (s03) - HYPE!
-----------------------------------
5 November

Angel From Hell (s01) - Ny, verkar intressant.
-----------------------------------
20 November

Marvels Jessica Jones (s01) (Power Girl... och David Tennant som skurk) - HYPE!
-----------------------------------

Allt började med ett break-up, sen kom ilskan och misstankar om falska människor i min omgivning sen kom hjärnproppen som trigga någon typ av personlighets kris inom mig.

I förrgår kom en gnista kreativitet tillbaka, ritade lite teckningar med kol och blyerts. Igår joggade 5 km och körde power-walk 1 km.
Idag vaknade jag tidigt och åt en mindre balanserad frukost då allt bröd är fruset och smakar svettig balle om man värmer det i mikron.
Ska slänga fram en påse med bröd att tina, köpa en gurka och paprika efter en power-walk jag ska ta om knappt en timme.



Jag känner mig fortfarande jävligt ensam, och jag orkar inte höra av mig till folk.
Det blir inte bättre om jag sitter och gömmer mig, men det känns inte som om att det hjälper att höra av sig till folk
när jag känner mig ensam fast än jag sitter mittemot far min var matbordet.


Jag har en saftig lista med spel på Steam, men inget att spela. Och det jag kan tänka mig spela är mestadels online spel.
Och jag hatar att hoppa in online helt ensam i ett spel som handlar om liv och död eller strategi och kommunikation.
Bifogar en liten lista här, för att skryta om hur svårt det är för mig.


Chivalry: Medieval Warfare
Borderlands
Borderlands: The Pre-Sequel
Borderlands 2
BattleBlock Theater
Dead Island
Dead Island Riptide
Dying Light
Grand Theft Auto V
H1Z1
Left 4 Dead 2
Minecraft
Portal 2
Rust
Starbound
Unturned


*snyft*

Jag har ett bråkigt förflutet med vassa föremål och depression.
Trots det så har jag en massa föremål nu.

Förr kunde det till och med gå an med bara papper och rätt vinkel, idag är det bleka är.



Vad blir det nu... 3 år självskadefri utan en dissociativ blackout.
Det firas med en rakkniv med sexigt skönt trä handtag.

Jag vill inte skylta med det öppet så alla ser, men sen så bryr sig inte en jävel här på emocore, så ventilera kan man ju göra här i mindre proportioner.
I lördags gick jag från att vara den lyckligaste pojkvännen med absint baksmälla till världens mest miserabla singel kille med absint baksmälla.
Det var som att bli tvingad att sluta röka på en dag efter att normalt röka ett paket om dagen.
Men det kanske är bäst så, att inte dra ut på det.

Första dygnet kändes som ett helvete - ett tomt hål i bröstet där hjärtat brukade sitta.
Jag grät så fort någonting påminde mig om henne. Och sen blev jag arg, på henne och på mig själv.
Hon var trots allt självisk, men jag är förstående. Alltid den där killen som är förstående och en bra vän.
Egenskaper många sorgsna pojkar anser sätter dem i friendzonen, vilket är bullshit.

Dag två, hålet i bröstet känns mer som en mild ångest attack. Det kniper när man stöter på saker som påminner.
Fortfarande arg, inte jätte arg. Mer irriterad-och-trött-på-all-skit arg.


Det känns inte humant av mig att se hur jag tar detta så lätt ändå, men jag tänker inte snyfta över detta.
Jag har mitt liv att rädda, jag har mitt liv att sedan leva.
Kanske en av min livslånga drömmar går i uppfyllelse nu.

att ta tag i ditt liv och göra det rätta?

Typ som mig; förbannat allmänpsykiatrin för att dem är sämre än COMHEMs kundservice, förklarat att jag tänker inte överdosera antipsykostiska preparat, stämningsstabiliserande preparat eller/och litium för att få kontakt med en utbildad ordinarie läkare som inte kommer dumpa mig som alla andra 12 AT-läkare har gjort sedan jag fyllde 18.

Sa till min far ''Det finns två sätt att bli av med depression och bipolär sjukdom, en är nästintill permanent, den andra är permanent. Den först nämnda kallas EST (el-schocksterapi). Risken är minnesförlust och luckor. Det andra, permanenta, är självmord. Dock är inte självmord ett alternativ.''
Farsan diggar min inställning, men man ska inte behöva planera att offra stora delar av sitt liv för att Gävles Allmänpsykiatri lider av spetälska och förlorar lemmar på rymmen från digerdöden.


Nu ska jag börja arbetsträna eftersom jag inte riktigt fungerar som samhället hade planerat.
Det känns jävligt skönt, röja skog och fixa i ordning inför vintern.
Men jag är lovad informationskurs om bipolär sjukdom... inte för att ett tiotal dokumentärer inklusive TED talks och en massa biografier spelar någon roll.
Och KBT kurs dessutom, något denna sne-knullade jäveln behöver mer än vatten och luft.



Alkohol och droger är sånt jag vet att jag kan få tag på genom kontakter, men det är även nått jag är strikt emot som självmedicinering.
Men det frestar...




Och på senaste har jag verkligen börjat fundera om spekulationerna om Dissociativ Identitets Störning kanske börjar blomma mer och mer ju längre jag går i väntan på hjälp. Varje dag är jag rädd för att ramla tillbaka i den djupare depressionen, den som ledde till minnesluckor och ofrivilligt självskadebeteende. Sinnessjukt... det perfekt ordet som beskriver mig just nu.


Tack för att ni lyssnade, Emocore. God natt!

för att emocore har en extrem variation av folk.
Ibland kan jag misstänka den sötaste flickan för att vara den elakaste bitchen.


Fuck y'all!

Det var en jävla medelålders kvinna som tog tag i min röv när jag var och handla och sa att den var jätte mysig och fast, så jag gav henne en bitchslap och kallade henne äckliga sliddjur och bad henne dra åt helvete.

Usch