Hatar inte du också...

att ta tag i ditt liv och göra det rätta?

Typ som mig; förbannat allmänpsykiatrin för att dem är sämre än COMHEMs kundservice, förklarat att jag tänker inte överdosera antipsykostiska preparat, stämningsstabiliserande preparat eller/och litium för att få kontakt med en utbildad ordinarie läkare som inte kommer dumpa mig som alla andra 12 AT-läkare har gjort sedan jag fyllde 18.

Sa till min far ''Det finns två sätt att bli av med depression och bipolär sjukdom, en är nästintill permanent, den andra är permanent. Den först nämnda kallas EST (el-schocksterapi). Risken är minnesförlust och luckor. Det andra, permanenta, är självmord. Dock är inte självmord ett alternativ.''
Farsan diggar min inställning, men man ska inte behöva planera att offra stora delar av sitt liv för att Gävles Allmänpsykiatri lider av spetälska och förlorar lemmar på rymmen från digerdöden.


Nu ska jag börja arbetsträna eftersom jag inte riktigt fungerar som samhället hade planerat.
Det känns jävligt skönt, röja skog och fixa i ordning inför vintern.
Men jag är lovad informationskurs om bipolär sjukdom... inte för att ett tiotal dokumentärer inklusive TED talks och en massa biografier spelar någon roll.
Och KBT kurs dessutom, något denna sne-knullade jäveln behöver mer än vatten och luft.



Alkohol och droger är sånt jag vet att jag kan få tag på genom kontakter, men det är även nått jag är strikt emot som självmedicinering.
Men det frestar...




Och på senaste har jag verkligen börjat fundera om spekulationerna om Dissociativ Identitets Störning kanske börjar blomma mer och mer ju längre jag går i väntan på hjälp. Varje dag är jag rädd för att ramla tillbaka i den djupare depressionen, den som ledde till minnesluckor och ofrivilligt självskadebeteende. Sinnessjukt... det perfekt ordet som beskriver mig just nu.


Tack för att ni lyssnade, Emocore. God natt!