Engagemang

Har en sådan där period då jag ifrågasätter mitt val av yrke utan att egentligen riktigt ångra det, men på något sätt undra vad det var som drog mot hit istället för åt andra hållet.
Sen jag var 6 år började jag att teckna mer seriöst, satt uppe på nätterna och ritade i timtal redan i förskolan (gömde papper, pennor och en bok som underlägg under kudden så att mamma och pappa inte skulle se, fick konstiga frågor av både dem och mina fröknar pga att jag var så trött under dagarna, dock lyckades jag oftast komma undan med mitt smygritande.)
Jag isolerade mig själv från omvärlden, lekte inte med de andra barnen och vistades sällan utomhus, men om jag nu på något sätt tvingades ut så skulle tecknargrejerna med, annars gick jag och pratade med nyckelpigor eller vafan som helst bara för att slippa folk. Mina föräldrar uppskattade inte mitt intresse särskilt mycket vad jag kan minnas, fast å andra sidan så var det faktiskt det enda jag gjorde - varenda lektion var bild, varenda stund skulle ägnas åt att fokusera mot blanka papper.
I högstadiet blev två saker klara för mig - Tatuering och/eller cartoonism/animation.
Vid 14 års ålder gick jag som PRAO elev i en studio nära byn jag bodde i, och där hamnade jag en hel del tills dess att jag hoppade av gymnasiet vid 18 år för att dra till Halmstad och söka som lärling. Under denna perioden var jag fortfarande passionerad angående specifikt 2D animation (jag för old school), men tatuering var inom närmast räckhåll för mig att prova. Kom in på en studio där jag var lärling 1 år, men hoppade sedan till en annan tatuerare för att avsluta lärlingstiden då den första snubben inte lärde mig särskilt mycket praktiska saker inom yrket. Nu är det så att jag är en strävande person, vilket är en stor skillnad från att vara "stressad". Jag vill se resultat oavsett hur lång tid det tar, men behöver känna att jag jobbar för dem och inte bara står och trampar i samma jävla lera hela livet ut. I alla fall så lämnade jag min första läromästare av detta skäl.
Blev färdig "amatör tatuerare" 2014, och är för tillfället egenföretagare sedan 3 månader tillbaka.
För er som kanske vill bli tatuerare hear me out först. Man behöver ha kontakter för att lyckas så smooth som jag kunde från början, och i vanliga fall måste du betala din läromästare för din lärlingstid. Se till att ha erfarenhet av tecknande, var sjukt ödmjuk och införstå och acceptera slaveriet du får utstå MINST första året. Det är ett stort ansvar att ta hand om en lärling, de kan vara alltför blygsamma, dryga eller inte lyssna ordentligt och därmed fucka upp inte bara för sig själva men även för oss. Det krävs passion och målmedvetenhet för att bli en bra tatuerare, vilket jag personligen fortfarande strävar efter då jag är lååååååååååååÅÅÅÅÅåååÅåÅåÅÅååångt ifrån där jag ens känner mig duglig. Man måste vara tuff men samtidigt så otroligt ödmjuk, speciellt ödmjuk, det är min policy.
Anyway om man typ återgår till topic som jag svängde av från för tusen år sen.....
Emellanåt önskar jag att jag valt den andra vägen mestadels för att storytelling, karaktärsbyggande och design är något som jag älskar, ÄLSKAR ÄLSKAR. Sitter stup i kvarten och analyserar tecknade program för sina karaktärer, helheten i showen/filmen och omgivningens mönster/färgläggning samt stilen på hur allt är tecknat osv.

Två av mina favoritartister är Glen Keane som var med och animerade bla. Tarzan:

... Och Raven M. Molisee som lägger upp sin fantastiska konst på Deviantart, THANK ALL THE GODS < 3
http://raveneesimo.deviantart.com/gallery/11444837/Ed-Edd-n-Eddy





Jag tänkte eventuellt söka till en folkhögskola med inriktning 2D animation som ligger ca 3-4 timmar från Halmstad, men tror det får vänta tills ekonomin är döstabil och det finns tid och möjlighet att tillfälligt lämna djuren i någon annans händer medan jag pluggar (typ pojkvän haha).
Fenan stöttar mig som fan i detta och tycker jag borde göra det, och tro mig jag är så äckligt sugen. Tiden kommer, man är ännu ung och kommer hinna med en hel del innan 50.