Love me, love me not

Haft ångest hela jävla natten på grund av en sak som sades till mig igår. Eller sades inatt rättare sagt, men det räknas väl som igår eftersom det var innan 24:00. Allt började med att jag och min BF pratade via sms och kom av anledningar in på sanningar, alltså att vi skulle fråga varandra lite random skit av rent humoristiska skäl för att kunna få en större bild av varandra (you can learn from fun som de sa i i alla barnprogram osv.)
Allt gick väl någorlunda bra men blev eventuellt rätt tråkigt, varpå han skulle ställa en sista fråga till mig. Jag låg och väntade på hans sjukt sega svar medan blicken som etsat sig fast i taket blev allt svårare att hålla kvar, kroppen gick in i ett bedövande sömnläge just då mobilen fucking ringde?. Med en skeptisk min tittade jag på den upplysta skärmen innan jag svarade lite bittert att Varför ringer du? (observera: När jag är trött som fan och min sociala orkelöshet är i botten, do never call me...).
Han sa att han ville fråga mig sin sista fråga såhär, i verbal form över tele. Aaight fine men jag är trött som fan MMM...
Fick frågan om jag kunde beskriva min kärlek för honom i ord.
Planeten slutade snurra, mina organ knöt sig i smärtsamma knutar och illamåendet steg till skyarna. HEJ MEN NEJDÅ JAG FICK IIIINTE PRESTATIONSÅNGEST WTH.....
Har aldrig låtit så trög i hela mitt liv, för jag kunde inte komma på ett endaste jävla förbannat skit att säga. Väste något om att det var en väldigt svår formulering att sätta ihop då kärlek är en extremt svår känsla att beskriva (enligt personlig åsikt), åtminstone för någon sådär huxflux. Krystade fram en långsam mening om ärlighet, men avbröt mig själv med ett surmulet muttrande där jag förklarade än en gång hur omöjlig den här uppgiften var speciellt nu när en är lika funktionell i huvudet som en leksaksrobot utan batterier. För jag kände mig som en leksaksrobot utan batterier: Ett apatisk ansikte med en ovillig kram-gestikulation per automatik för folk att missuppfatta, tom på innehåll och oförmögen att tala. Dock steg ångesten så mycket att jag kunnat spy om vi talat en minut längre, för såklart blev han ju besviken??? Hade jag också blivit, men att han sedan ska behöva tala om att han själv hade kunnat berätta för mig hur han kände i den sockersötaste av kärleksform like right na-na-na-na........
Kände mig nedtryckt och sämst på samma gång, min stela maskinarm ville bända sig ur konstruktion och täcka ansiktet i skam.
Idag har han inte skickat något meddelande, såsom han brukar göra varje morgon (nej jag är ingen martyr, går bara inte upp varje dag kl 7), och då jag valde att istället fråga honom hur hans morgon varit blahblah, så har jag inte fått något svar.

Ska man kunna svara på en sån fråga utan att behöva tid?
Är jag en dålig flickvän med fake känslor och dåliga motiv?
Borde jag säga förlåt trots att jag gjorde det i den mån att jag beskrev så gott det gick att jag älskar honom, men att det är svårt att få ner i exakt term när min kärlek till denna människa sträcker sig i så äckligt millånga spår?

Det gör ganska ont idag, och jag är hemskt deppig. Brukar inte vara den som ser ner på mina val och mina sätt att vara i ett förhållande, buuuuut...