Citrongranat II

Jag kommer aldrig att bli klar med det som gnager på mitt samvete. Hur kan man hamna i himmelen om alla ska lägga så mycket vikt på det man har gjort fel?

En konstant smärta är vad jag känner. Den släpper inte och jag härdas inte. Det gör bara ont… Hela tiden. Inte ens när jag är med dig, ligger i dina armar och sover tyst, släpper det helt.
Om jag bara kunde berätta för dig hur det känns att vara ensam. Jag vet att du nog vet men jag vill ändå att du skal veta att du betyder något. Du gör något. Något bra. Du dämpar en evig smärta tills den vrider sig i sina egna plågor. Jag vill göra samma sak för dig. Jag önskar bara att jag var tillräckligt mycket för att klara det.

Varför måste du vara så svår? Du skal ju vara enkel. Jag har så mycket att säga till dig så varför kan du inte leva?

Om du visste allt jag tänker på så hade du slagit mig i huvudet. Men det gör du ju tydligen inte så då slipper jag den huvudvärken.

Har du något emot att säga varför jag skulle göra det? Varför skall jag vara kvar när det enda jag ser är ett brunt moln gjort av äckligt rosa sockervadd som klibbar och kliar och fångar mig i sitt eviga nät av förblindande söthet?

Hur ska jag kunna vara lugn när det är så förrädriskt lätt att slappna av i din närvaro?

Hur mycket jag än sträcker mig kommer jag aldrig att kunna nå dig. Jag måste hitta något att stå på, en stol kanske. Vad enkelt det skulle vara om jag bara behövde ställa mig på en stol, sen skulle allt bli bra... Men vad vet jag. Det kanske inte är något så enkelt som en stol, men det kanske inte är så svårt som jag först trodde heller... Plötsligt blev allt mycket lättare och jag kan andas igen.

Så. Ladies and Ladiesmen! Fuck you all!