Asså smack är det enda sättet...

Hej dagen. Jag vet inte vart det gick snett men jag är ganska säker på att det inte var i går. Något säger mig att världen har vandrat och jag bara vandrade med. Det känns inte som att jag står stilla, men det känns inte som att jag hänger med heller. Lite som att gå men ändå vara någon annanstans i sinnet.

Inte för att det spelar någon roll. Att jag skriver osammanhängande och utan mål, men ändå med mening som spelar roll för alla och allt. Nej jag tror inte att det blir bättre, jag tror bara att det spelar roll. Hurvida någon bryr sig eller inte är inte mitt område, det sköter alla andra helt själv.

Gumman i skogen, för länge sedan.
Kanske en vända i vintersmedjan.
Ändå sen barnen var små.
Har livet en stunda i stå.
Kanske kan allting bli annat?
Med alla de minnen hon samlat.
Kosta vad det kosta vill.
Jag stannar nog en stund till.