Tell me now, What you see.

Bara för att jag inte har något bättre för mig. Ett grovslipat utdrag från en grej jag skriver lite på för tillfället.

Jesse vänder sig om och ler mot Stacy. Hon ser så hemma ut på Ace's rygg iförd hatt och skjorta med tyglarna säkert placerade i högerhanden, ännu med ett blygt uttryck i ansiktet varje gång hon tittar upp och möter hans blick.

Det följer ravinen tills de ser boskapshjorden som betar av höstgräset, obekymrat. Jesse känner hur Whisky börjar dansa under honom och manar honom fram i galopp. De två hästarna flyger fram över den öppna slätten, Wiskey's svarta hårrem glänser i solen och musklerna arbetar mjukt men kraftfullt när mustangen länger ut brevid den kopparröda Ace, som snabbt och säkert tar sig fram mellan stenar och småbuskar.

"Vi skall bara kolla så att allt ser okey ut och att all boskap är samlad. Om några fattas måste vi hitta dem innan de skall drivas hem igen", Stacy nickade, det var första gången hon satt i sadeln på flera år och då hade hon väl aldrig trott att hon någonsinn skulle driva kor långt ute i ingenstans. Men när Brent, Jesses pappa hade sagt att hon skulle hjälpa Jesse kunde hon ju inte säga nej.

De två räknade snabbt ihop korna och såg efter skador eller onormalt beteende. "Det verkar vara helt okey och alla korna är samlade så då vänder vi väl näsan mot lägret innan vi inte ser något längre"
Stacy hade inte märkt hur mörkt det hade blivit, hela dagen hade bara försvunnit i ett nafs.

Jesse såg över hjorden en sista gång innan han vände Wiskey, plötsligt hördes ljudet av många djur som rörde sig i hög fart. Några av korna hade fått lite spring i benen och satte av ut i vattenbrynet, detta tyckte Wiskey blev lite för mycket och den svarta hingsten reste sig på bakbenen. Jesse hann inte ens tänka innan han landade hårt i marken och kände en skarp smärta i sidan, sen blev allt svart.

"Jesse? Jesse! Vakna Jesse!" långt borta hörde han någon ropa på honom, som om han hade tyg i öronen. Sakta vek mörkret undan och han kände hur någon skakade honom. "Jesse! Är du okey? Har du ont någonstans?" Stacy stod över honom med tårarna rinnande och han kunde formligen lukta paniken som strömmade från henne.

"Förutom att jag tror jag har brutit några revben mår jag bra." svarade han ansträngt, med dålig humor dolt i den sarkastiska meningen. Smärtan var enorm och han kände hur varje andetag tvingade honom att bita ihop för att inte jämra sig högt. "Vart är Whisky?" frågade han så.

"Han sprang hemmåt, tror jag... och Ace följde efter.." svarade hon lågt. Jesse stönade tungt. "Nå ja, det finns inte mycket vi kan göra åt det och det är omöjligt att ta sig till lägret utan hästarna, dessutom tror jag inte att jag kan gå så långt" konstaterade han hest. "Vi måste bygga ett vindskydd eller nåt här så att vi har någonstans att sova över natten, det finns mängder med rovdjur häromkring som inte är speciellt farliga för en stor ko men som kan döda en människa om den får tar på oss."

Stacy svalde. De närmaste timmarna gick åt att, efter Jesse's beskrivningar, bygga ett vindskydd och göra upp en lägereld. Stacy hade haft en ryggsäck på sig som innehöll lat och vatten för dagen men de hade varit så upptagna med arbetet att de hade glömt det hela, resten av grejerna låg kvar i lägret eller i hästarnas sadelväskor. Snart stod deras provisoriska boende klart och de hade installerat sig så gott det gick.

"Är du väldigt arg?" frågade Stacy lågt. Jesse såg på henne. "Det var inte ditt fel, du kunde inte ha gjort något i alla fall." Hur lång tid tror du det kommer att ta innan nån hittar oss?" Jesse tänkte efter en stund innan han svarade. "Hästarna är säkert hemma nu om de sprang hem så pappa börjar säkert leta i morn, men det är långt hit så jag skulle gissa på om två dagar om vi inte kan ta oss till lägret i morgon..."

Stacy sjönk ihop lite. Två dagar här ute och Jesse som var skadad.

En bit bort hödes ylandet från ett stort djur och snart var luften fulld av dessa ljud.