Jag vänder mig mot Nordpolen.

Ironi har sitt pris.
Jag har ett pris.
Ondska har inget pris.
Lycka har något pris.

Skarpa tänder sliter i mig. Jag. Jag jagjagjag.

Hej underbara du. Jag älskar dig mer än vad som är möjligt. Jag hatar dig för det. För jag vet att oavsett hur mycket jag betyder för dig så kommer jag aldrig att få veta det.

Kommer vi, vi som människor, någonsinn att kunna säga att vi vet?
Kan vi med säkerhet säga att vi vet något?
Det kan vara fel.


Svingande höfter. Dominic sväljer smärtan. Hon är vacker. Det långa håret följer kroppens konturer och hennes skratt är lätt. Dansande glider hon genom skogen. Ännu har hon inte sett honom. Plötsligt stannar hon. Vänder sig mot nord och vädrar i luften. Som ett djur. Hennes ögon möter hans och de vet. Vet att de skall vara tillsammans för alltid.