Broken Bones

Nu är det kört. Så är det bara. Kört kört kört körtkörtkörtkörtkörtkörtkört!!!

"Ja men du kan ju få hjälp med det här vet du"
å vem fan skall hjälpa mig med detta?

Sakta sjukner stenen. Den liksom svävar ned mot botten, men än är det mycket kvar. Den skall långt. Den vet det men är ändå rädd, vad finns långt där nere? Är det bara evigt mörker. Stenen börjar tänka. Vad har jag gjort för att hamna här? Om inte annat så borde alla som har trampat på mig hamna här. Ju mer den tänkte ju snabbare sjönk den, för vad väger väl tyngre än sorg? Aldrig fick den vara älskad och aldrig fick den uppleva ljus. Bara kyla och hårdhet.

Men så skimtade ett glimmande ljussken i allt det grå/svarta. Det blinkade i alla regnbågens vackra färger. Snart gled den förbi en port, där stod en så vacker varelse att den inte gick att beskriva med ord. Den talade till stenen men en ljuvligt berusande röst "du skall inte längre än så här. Kom med mig till paradiset lilla sten, det har du förtjänat."

Stenen blev upprymd men samtidigt kunde den inte låta bli att undra vad den hade gjort för att förtjäna sådan lycka? Varelsen visade honom till en stor sal med alla möjliga sortens varelser, djur och människor. Väggarna var prydda med vackra tavlor. Motiven rörde sig precis som i verkligheten, blommorna svajade i vinden, korna betade av det gröna gräset och kattungarna lekte i solen. Allt var så ljust, som skinande guld, gnistrande silver och diamantglansen låg över hela salen.

Alla i salen välkommnar stenen och den tog mot till sig och frågade, vad har jag gjort i livet som har varit så fantastiskt att ja är värdig en plats i paradiset? Den vackra portvakten tittade på den och svarade " Lilla sten, alla är värda ljus och kärlek "