Inte alltid lika enkelt...

Hur mycket jag än tänker
Så finns det alltid nåt som sänker.

Om jag trampar fel en enda gång
Sjunger sekundens sista sång.

Säg mig nu, ett sista ord
Kan du stå för detta mord?

Har jag gjort dig all den orätt?
Säg mig då på vilket sätt.

Inte kan jag ens förstå
Hur hur du skulle kunna gå.

Lämna mig ensam. Mörker.

Gå när jag behövde dig som mest. Så kallt.

Jag är inte så stark. Jag klarar inte att betala. Inte den. Inte nu. Kanske förr. Kankse sen.

Jag ser dig, ser dig som du är. Dina bländande ögon som jag aldrig har förstått. Som jag alltid har undrat över. Så vackra. Men ack så farliga. Varför?

Sån förtvivlan. Sån rädsla. Kan du inte prata med mig? Kan du inte berätta. Säg vad jag gjorde för fel?

Förtvivlan blir till sinne.
Rädsla blir till en vägg. Skall inte du skall inte jag. Inga tårar inga ögonblick. Bara jag. Bara den jag är, fångad i ett rum. Ett rum jag har byggt själv. Av mig. Om mig. Men du kommer inte igenom.

Aldrig. Någonsinn.

Så vita skarpa tänder. Så iskalla ögon. Så tomt utan. Något kom in. En svag saknad. En liten önskan om att du inte skall ge upp. Att du skall säga att det kommer ordna sig. Sätta mig ned. Men hur skall jag kunna säga det till dig? Hur skall jag få mig själv att säga så till dig?

Det kommer ordna sig. De svek och besvikelser som var måste ge vika, så jag kan låta dig få plats. När jag vet skillnaden på dröm och verkligehet.

Det var aldrig ditt fel.