Out Of Life.

Jag tycker att jag ser helt ok ut ibland, mest på morronen innan jag har käkat något för då ser jag smalare ut. Jag vill inte erkänna de men jag tycker att det är snyggt när nyckelbenen syns, när höftbenen sticker ut och när låren inte nuddar varandra. Jag tycker att de är snyggt att var ''för smal''.

För det mesta så gillar jag inte hur jag ser ut, jag tycker att jag är för tjock och rent ut sagt ful! Ja de låter hemskt men så känner jag och jag gillar det inte heller men så är de. Killar kollar på andra brudar de vet alla och de ser gärna på lättklädda bilder på andra brudar de skiter jag totalt i, men när ser på min pojkväns instagram att han följer konton med lättklädda brudar så får jag en klump i magen för jag vet att jag inte ser ut som dom. Jag ser ner på mig själv och trycker ner mig själv för att jag inte tränar osv för att se ut så. Han säger att jag är vacker och att han inte vill ha en sån brud som på bilderna, men de känns som om de bara är skitsnack för han frågar typ varför jag inte tränar och att jag kanske ska börja.. De ger en ju en stor självförtroende boost NOT!

Nu har ADD/ADHD utredningen börjat men de har skickat en remiss ifrån Västerås till Norrköping och de kan ta upp till ett år innan jag får en tid och de vet inte vad de ska börja med, depressions hjälp, traumabehandling eller ADD/ADHD utredningen. Jag känner mig lite hjälplös om jag ska vara ärlig.
Jag hade en livlina som hjälpte något otroligt och de var att gå på kyrkans ungdoms kväll som är varje onsdag, men nu när jag har min APL påonsdagar och då slutar jag 5 men är inte i stan förren vid kvart över 6 och de slutar halv sju så de är ingen ide att gå dit lixom.. Jag är troende och kyrkan har alltid gett mig en viss trygghet och gemenskap som jag inte har känt någon annanstans så jag var gladare när jag kunde gå där, men nu kan jag inte och de tar på mig :(