MileSuns blogg

De är svårt att tänka bort de som hände idag. De borde inte vara en big deal men de slog mig ändå på något vis. Lukten, atmosfären, personalen, personerna där.. Ja allt med sjukhus och äldreboende gör mig illa till mods och även ledsen.
När jag gick ett steg innanför dedär skjutdörrarna så kom dendär lukten, dendär sterila lukten som bara finns på sjukhus lixom. Jag blir så himla nervös pga alla gånger jag har besökt sjukhus för att mamma var där. Hela min uppväxt så har jag besökt sjukhuset, träffat doktorer och sjuksköterskor, äta i dedär tragiska försöket till cafeteria och se hur mamma blev sjukare och sjukare.
?Efter allt dedär så borde jag ju inte ha några problem med att besöka dem ellerhur. Men ändå så är de extremt jobbigt. Som idag till exempel, jag skulle till vårdcentralen för att spola ur mina öron pga vaxproppar i båda. Jag ska ta hissen till våning 2 och när hissen kom så steg jag in och klickade på just våning 2 knappen, rösten som finns i de flesta sjukhus hissar skränade och hissen började åka uppåt. När hissen stannade till och rösten skränade ut:

- våning 2.

När hissen stannade av och dörrarna öppnades så klev jag ut och de första jag möts av är en liten julgran i plast som står prydligt placerat på ett litet bord. Jag kollar runt och tycker att det är lite för dekorativt för att vara en vårdcentral och i samma ögonblick kommer det en äldre dam med rullator gående emot mig, hon ser mig och stannar till gemnsides med mig och säger goddag med ett leende, jag säger goddag tillbaka och noterar då att damen har väldigt vackra ögon, de var klarblåa och ser väldigt vakna ut. Hon undrar om jag ska hälsa på någon och jag säger som det är, att jag har räkat gå av vid fel våning bara. Damen skrattar till lite och önskar mig en fotsatt trevlig dag. Efter att damen svängt av vid ett hörn ser jag en skylt som de står välkommen till äldreboendet eken på. En kall kår drog sig nerför min rygg då jag åxå hade spenderat en del tid där när mamma rehabiliterades för att träna upp sina lungor och för att vara på en plats där man kunde hålla lite koll på henne men att hon inte behövde va på sjukhus.
Jag minns att jag spenderade en julafto där och sov även över den kvällen. de var de mest ruggiga jag har varit med om, atmosfären var lixom nedstämd hela kvällen och så gick alla och la sig vid 21.00 så de var inte så festligt direkt.
Iallafall, när jag såg skylten så vände jag snabbt på klacken igen och gick raskt in i hissen. Dörren stängdes efter mig och rösten skränade till igen så åkte jag till rätt våning. I hissen ner igen så tyckte jag att något verkade underligt med damen jag träffade, jag kände igen ansiktet men de var omöjligt med tanke på att jag flyttade till Norrköping för 3 år sen och känner inga äldre här.
Jag försökte skaka av mig dom tankarna och fokusera på varför jag var där från början men dendär damen satt kvar hela dagen och nu sitter jag här och skriver av mig de som har hänt. vet fortfaarande inte vartifrån jag känner igen damen och kommer troligen inte ta reda på de heller. kände bara att de kanske skulle börja makea mer sence men nee.. Sitter fortfarande här som ett frågetecken.. Aja, ska hoppa in i en snabb dusch nu sen så ska jag plugga lite :)

asså va i helvete är de för fel på mig?
Jag vill inte få känslor för HONOM igen.. Han är ett fucking as och behandlade mig som skit så varför i helvete kommer känslorna tillbaka för då? Jag hatar honom men ändå så börjar älskar jag honom igen.. de suger...

Mitt huvud snurrar satan asså.. vet inte hur jag vill görs med min pojkvän längre.. jag hittade ett quote som fick mig att börja tänka till.

''it takes longer for the heart to accept what the brain already know.''

Kan det vara så att mitt hjärta börjar acceptera det jag har vetat hela tiden? Jag vet att Dennis inte är bra för mig egentligen men jag har inte kunnat sluta älska honom, men något har förändrats den sista tiden jag vet inte om det bara är tillfälligt eller om jag inte älskar honom längre. Mitt liv börjar gå riktigt bra igen, jag har kommit mina vänner närmre och vi är nästintill hela tiden vilket känns azum! Jag har fått en ny stödhems kisse som heter Safira och de bästa är att hon har fått 3 ungar som jag döpte till Dobby, Donna och Delie, jag älskar dem över allt annat och de ger mig så mycket glädje i vardagen. Dennis är nästan aldrig här och hör knappt av sig om inte jag smsar först så det känns nästan som om jag inte har en pojkvän, jag blir alltid lika överaskad när han hör av sig först och så ska de väll inte vara, eller?

Ifrån capio psykiatri så har det varit knäpptyst jag har inte fått någon tid och inte hört något alls och det gör mig orolig för jag behöver verkligen hjälp med mitt sinne, jag går fortfarande ner i dippar men de är inte lika ofta iallafall men de blir mer intensiva istället och det är nästan lite läskigt för jag får fler självmords tankar och det blir svårare och svårare att hålla sig ifrån rakbladen.
Just nu mår jag dock helt azum! Jag har nyss duschat och nu så myser jag i min säng med min älskling Safira snart börjar eurovision semifinal 2 och på lördag är det final! woop woop!

Ensamheten är för jävlig, allt känns så hopplöst och det känns inte värt att äns försöka längre :/ Jag är avundsjuk på min pojkvän för att han har så bra kontakt med sina vänner och kan vara borta länge medsans jag sitter antingen i lägenheten eller hos honom och gråter för att jag inte kan göra samma sak :( Jag har vänner men jag har aldrig lärt mig att umgås med folk sådär spontant och de tär på mig :(
Min sociala fobi växer och blir värre dag för dag, bara tanken på att träffa andra människor gör att mitt hjärta börjar rusa och de är så jobbigt för jag VILL kunna prata med folk utan att få hjärtschurp men de går bara inte :(

Jag har grubblat över en sak ett tag nu och de stör mig så mycket!
Jag går gärna ner på min kille för att jag vet att han njuter av det men jag måste fråga om han kan gå ner på mig och för det mesta så säger han nej, sen när vi har sex så kommer han ofta först och då så är sexet slut. jag får ofta inte komma alls..

Kvalitets-tid med min pojkvän finns typ inte, allt sånt ska ske på hans villkor jag får aldrig bestämma sånt. Det gör mig lite ledsen och rädd för nu går han in i en sån där period när han bara vill spela sina spela på dator/xbox och inget annat betyder något typ. Sist de hände så dumpade han mig... Jag vill inte känna den smärtan och hjälplösheten igen och de är så svårt att vara stark och låsas som om jag inte är rädd för att känna mig som andrahand valet igen. Jag vill inte berätta de här för honom för jag tror att han inte kommer förstå hur jag känner.
Han påpekar alt dåligt som jag gör men inte de som jag gör bra de är alltid ''älskling gör inte så'' ''gör såhär så blir de bättre'' ''Vi har det här hemma och de är bättre än de du har''.
De känns som om allting jag gör blir fel, jag hade inget självförtroende ifrån början och de gäller det att man berömmer de som är br och INTE belyser det dåliga. Han förstår inte att han gör mig ledsen.

Jag tycker att jag ser helt ok ut ibland, mest på morronen innan jag har käkat något för då ser jag smalare ut. Jag vill inte erkänna de men jag tycker att det är snyggt när nyckelbenen syns, när höftbenen sticker ut och när låren inte nuddar varandra. Jag tycker att de är snyggt att var ''för smal''.

För det mesta så gillar jag inte hur jag ser ut, jag tycker att jag är för tjock och rent ut sagt ful! Ja de låter hemskt men så känner jag och jag gillar det inte heller men så är de. Killar kollar på andra brudar de vet alla och de ser gärna på lättklädda bilder på andra brudar de skiter jag totalt i, men när ser på min pojkväns instagram att han följer konton med lättklädda brudar så får jag en klump i magen för jag vet att jag inte ser ut som dom. Jag ser ner på mig själv och trycker ner mig själv för att jag inte tränar osv för att se ut så. Han säger att jag är vacker och att han inte vill ha en sån brud som på bilderna, men de känns som om de bara är skitsnack för han frågar typ varför jag inte tränar och att jag kanske ska börja.. De ger en ju en stor självförtroende boost NOT!

Nu har ADD/ADHD utredningen börjat men de har skickat en remiss ifrån Västerås till Norrköping och de kan ta upp till ett år innan jag får en tid och de vet inte vad de ska börja med, depressions hjälp, traumabehandling eller ADD/ADHD utredningen. Jag känner mig lite hjälplös om jag ska vara ärlig.
Jag hade en livlina som hjälpte något otroligt och de var att gå på kyrkans ungdoms kväll som är varje onsdag, men nu när jag har min APL påonsdagar och då slutar jag 5 men är inte i stan förren vid kvart över 6 och de slutar halv sju så de är ingen ide att gå dit lixom.. Jag är troende och kyrkan har alltid gett mig en viss trygghet och gemenskap som jag inte har känt någon annanstans så jag var gladare när jag kunde gå där, men nu kan jag inte och de tar på mig :(

Jag är rädd för mig själv just nu , INGEN svarar och jag är så långt nere på botten att jag inte vet vad jag gör på denna jord längre. Jag vill dö.
Jag lovade mitt ex att aldrig mer skada mig själv men att hålla de löftet är svårare än jag trodde... När inte äns han vill prata med mig så finns det ingen anledning att bry sig längre jag kan lika gärna hoppa ut genom fönstret och flyga upp till mamma i himlen. Den tanken är så frestande just nu men är för feg för att gör det(tror jag).
Om jag ska vara ärlig så är jag inte rädd för döden vi ska alla den vägen vandra så varför inte få det överstökat? det är så jag känner.

Jag är kluven i två, Dennis vill bygga upp saker sakta igen och de gör mig så glad! Men de verkar som om vi har hoppat över en del steg i att ta de sakta, vi ligger med varandra och beter oss som ett par när vi är hos mig men de är är ingen annan ser oss. När vi går utanför dörren så vet jag inte alls hur jag ska bete mig mot honom, vi kan inte hålla hand, pussas spontant eller bara mysa med varandra och det är det som jag är van med så jag får halvt panik när vi ska ut. Jag frågar honom typ en miljon gånger om vad vi (han) ska säga om någon han känner kommer fram och frågar om vi tsm igen eller inte, jag vet inte vad jag ska svara så om de frågar mig så kommer jag bara hålla käft och peka på honom typ.

Det är svårt att inte skriva eller säga saker så som Jag Älskar Dig, kalla honom för älskling eller skriva en aslång text om hur mycket han betyder för mig, de gör så ont att vet att han inte känner de samma längre..

Allt bara snurrar i hjärnan och jag vet inte vad jag ska göra... Dennis gjorde slut med mig för ett ar veckor sen och ända sen dess har jag varit ett vrak, allt kretsar runt honom och jag går inte en dag utan att tänka på honom. Vi skildes inte åt som ovänner men han lämnade mig helt förstörd, han var mitt allt jag skulle kunna ha tagit en kula för honom utan att blinka. Jag förlorade inte bara honom utan även en familj som jag såg som min egen, de tog in mig och hjälpte mig med allt jobbigt som hände just då men nu när jag mår såhär dåligt och verkligen behöver någon så kan jag inte åka dit och få tröst utan jag sitter helt ensam med mina tårar.
Vi pratade inte på två veckor men så kom jag på att han har saker hos mig som han säkert vill ha tillbaka och han har min favoritbok som jag vill ha med mig på utlandsresan som jag ska på över nyår. Iallafall så sågs vi och jag ville bara att han skulle ta tillbaka mig men de hände inte.. Efter de så pratade vi inte på ett par dar igen men så igår fick jag ett sms att han mådde dåligt och att han ville prata om de med mig, jag älskar honom fortfarande så jag sa såklart ja och han kom där runt 20.00 och så pratade vi om vad som tyngde honom. De va bara de att efter han har fått ut sig de an ville få ut sig så kysste han mig! Jag visste inte hur jag skulle reagera men av ren vana så kysste jag honom tillbaka och så var det som om någon hade tryckt på en knapp och vi var som ett par igen, vi skrattade, kollade på film och bara mös med varandra och de bästa/värsta var att allt bara kändes så rätt och som om vi aldrig hade gjort slut. Han sa flera gånger att han saknade mig och han var precis som om vi var tillsammans igen, han kramade mig, pussade på och och ja... Allt kändes så rätt.

Sen så hände de en del andra saker och det slutade med att vi hade sex.. Jag kunde inte hjälpa de jag ville ju fotfarande ha honom, efter vi va klara så frågade jag honom vad vi skulle gör nu och då sa han att vi kunde vara friends with benefits, de gjorde så jävla ont. Jag vill ju ha tillbaka honom har han inte förstått de än? Jag skulle bli förkrossad om han var med en annan brud och hur ska jag då bara kunna vra vän med honom?

Min värld snurrar i miljarders riktningar och jag har ingen koll eller kontroll på vad/hur jag känner, jag hatar att jag älskar honom, jag hatar att det kändes så rätt att vara med honom sådär så som inget hade hänt. Men samtidigt så är jag så lycklig för igår jag fick tillbaka min värld för en kväll, jag fick vara med den Dennis som jag blev så kär i igen och jag var så lycklig, men nu i efterhand så är jag ledsen och förstörd för att jag vet att han inte känner de samma för mig. Han är mitt ''för evigt'' men jag är hans ''för en dag'', att veta det men inte kunna stå emot att vara med honom förstör mig inifrån och ut.