trött av allt

Fan va jag börjar bli trött av allt. Jag börjar bli trött av att ha varit sjuk hela livet och tagit medicin sen jag var runt ett år, medicin som har gjort att jag blev sjuk på flera olika sätt eftersom det var en biverkning att ens immunförsvar blev försvagad. Jag fick även en heldel astmaanfall som gjorde så att jag har varit vid att dö mer än en gång.
Och eftersom jag rätt ofta var sjuk så missade jag jävligt många dagar i skolan så till sist var jag tvungen till att gå om ett år. Och på grund av att jag ofta var sjuk så blev jag också mobbad både fysisk och psykisk av mina klasskamrater och även av mina lärare som även anmälde min mamma för misshandel.

En annan orsak till att jag också blev mobbad är att jag har talfel. Det är ärftligt i min familj bland oss flickor, både jag, mina två systrar och även min mamma har haft det. Dock så är det kroniskt hos mig, dvs det kommer aldrig att försvinna ifrån mig.

Efter jag flyttade till Sverige så fick jag ny astmamedicin som var mycket starkare och som gjorde så att jag faktisk inte fick fler anfall.
Men jag blev fortfarande mobbad och jag blev mobbad fram tills mitt andra år i gymnasiet, det var även då jag fick riktiga kompisar som brydde sig om mig. Och det var även då jag fick min första riktiga pojkvän som jag var ihop med i över ett år, han var även den killen som tog min oskuld och som gjorde att jag blev mycket starkare och orkade mer. Och just nu så saknar jag ham jävligt mycket som en jävligt bra kompis och hoppas verkligen att han vet det.

Efter jag blev diagnosticerat med epilepsi så har jag igen blivit ännu mer nere. Vet snart inte om jag orkar mer, jo visst jag går runt och ljuger för min familj och för alla andra men jag vet snart inte om jag orkar det här mer och jag önskar att det var någon som bara ville ge mig en kram och få mig till att slappna av och bli lite mer lugn.
Jag går runt och har självmords-tankar igen och har lust till att skära i mig själv igen och jag skäms över det! Ska prata med min mamma och min läkare om jag kan komma till en psykolog. Men därför vill jag fortfarande prata med mina kompisar, för jag saknar er faktisk jävligt mycket.. Och nej jag är inte arg på någon av er, jag saknar er bara så jävla mycket att jag faktisk blir jävligt ledsen :( <3