Saga, vila i frid

Livet är verkligen inte rättvist. Så inleder jag mitt inlägg om när en av mina bästa och finaste vänner flög till andra sidan. Saga var den mest kloka av hundar jag någonsin träffat. Hon förstod saker som ingen annan gjorde, varken människa eller djur. När vi var ensamma jag och hon så brukade jag berätta hemligheter för henne, sånt som ingen annan visste, för hon lyssnade och fanns verkligen där för en när man behövde lätta på hjärtat. Jag hade en egen liten skrutthund under den perioden som vi umgicks som mest med Saga och hennes familj. Min hund var ganska aggressiv mot andra hundar men av någon anledning gick det bra med Saga. Saga var den enda som fick närma sig Clea (som då min hund hette), hon var något speciellt. Dom senaste dagarna har varit så fruktansvärt tunga. Aldrig mer får man höra det där speciella glädjetjutet när man kommer, aldrig mer får man en massa leksaker i knät som tecken på att det var lekdags, eller utmana henne till de svåraste spårningsuppgifterna (som hon ALLTID klarade). Jag var i Varberg när jag fick beskedet. En helt ny stad som jag aldrig hade varit i och plötsligt kändes det som att jag blev knivhuggen bakifrån, helt oskyddad stod jag där och allt runtomkring blev helt svart, allt var som i en dimma. Där stod jag och visste varken ut eller in. Vet inte hur människan hanterar en sånhär situation men Hampus frågade mig iallafall om jag ville att vi skulle gå en egen väg (alltså inte umgås med hans familj som då var med, fast en bit längre bort). Nej svarar jag, det går bra... Och det trodde jag, jag gick som om jag vore en robot, som att jag inte förstod. Vi gick förbi en stor folkmassa (det var pride då), men sen minns jag en gräsmatta och några träd och en stig. Där förstod jag att en av mina bästa vänner hade dött. Tårarna forsade ner och jag kunde verkligen inte stoppa det. Vi satte oss på en parkbänk och jag burrade ner hela ansiktet i Rebus (Hampus schäfer), där var enda stället som det faktiskt kändes som att jag kunde andas på. Det var hemskt, grät och grät gjorde jag och resan tillbaka var också en stor, mörk dimma för mig. Det var för två kvällar sedan som sorgen började ta ikapp sig i mig igen, då gick jag ut och gick, och ville helst av allt bara springa ifrån smärtan i bröstet. Men jag visste såklart att det inte gick. Så jag fortsatte gå, jag bara gick och gick. Och grät, tyst. Har kollat igenom alla gamla bilder som jag hittat på henne, dom ger mig någon slags tröst. Saga var en väldigt stor del av mitt liv, och jag skulle göra allt i min makt för att få henne tillbaka. Hade jag bara kunnat ändra på någonting så hade jag gjort det, bara få pussa den varma svarta nosen en gång till. Hon kunde ha följt med mig överallt, bara upptäcka världen lite mer, jag hade visat henne allt. Så mycket som jag verkligen älskade den hunden kanske jag förstod först när jag fick det avskyvärda beskedet. Jag saknar henne så fruktansvärt men jag hoppas verkligen att hon har det bättre på andra sidan och att det faktiskt finns ett Nangijala någonstans.