depth

Helt plötsligt känns en dag som en vecka och en månad som ett år. Påstår inte att jag gjorde fel val när jag flyttade till Uppsala, men här känns allt så bortom tid och rum... I värmland var jag max 10 minuter från alla mina närmaste, det var en frihet som jag trivdes med. Nu måste varenda liten minut med folk planeras månader i förväg. Jag var inte direkt beredd på att det skulle bli så här tungt efter sommaren. Löven börjar bli röda och gula och i morse var det frost på bilarna. Antagligen är det den vanliga höstångesten som kommer krypandes men jag vill verkligen inte vara med om det i år igen! Hösten är nog verkligen den hemskaste årstiden, den mest ångestfyllda förbannade tiden på året. Prestationsångest delux inför tentan på fredag också, inte kul. Är förkyld igen också, sådär förkyld så att man går med konstant huvudvärk och varje liten rörelse gör ont i kroppen. Kan jag inte bara få ligga och vara sjuk tills jag är frisk igen? Nej det går inte för sig, för kunskapen kommer inte till hjärnan av sig själv. Har en ganska stark känsla av att jag inte kommer klara denna tentan (vilket jag iofs säger varje gång men nu känns det lite starkare än vanligt). Jag har inte hunnit att plugga. Och jag har inte orkat, vilket är synd för cellbiologi är jätteroligt. Saknar mina vänner och mamma så det gör ont i hjärtat och ändå har jag inte varit borta i mer än en månad. Uschh, ge mig sommarn tillbaka!