Ibland tänker jag att allt går åt helvete

...Jag har kämpat, I DYGN, för att detta nu ska fungera. Jag har haft LÅÅNGT samtal och mail-spammat min studievägledare för att få alla pusselbitar på plats. Sista ansökningsdagen är på onsdag den 15/4. Och mitt liv det senaste har återigen blivit en zombie-mode. Jag kan inte äta efter ordning, jag kan inte sova, jag kan knappt gå på toa för i helvete. Det verkade ändå som att allt hade löst sig. Fint erbjudande på lägenhet/husisch i Partille som jag var LOVAD att jag skulle få, pga bra kontakter. 2000:-/månad och normal elkostnad. Därifrån (som ligger lite i skogskanten av Partille) var det 5/10 min bilresa till pendlingsparkeringen och sedan 10 min med tåget till allra käraste Göteborg. Allt åt helvete. Efter mina långa samtal med min studievägledare och all energi lagd åt att mina göteborgsplaner faktiskt skulle bli av hade jag ingen plan b. Innan jag skulle ringa till alla och berätta att jag faktiskt pusslat ihop allt nu så att DET ÄR MÖJLIGT FÖR MIG ATT FLYTTA, OCH FLYTTEN BLIR AV I SOMMAR så ringde jag till hyresvärden, bara för att kolla NÄR jag kunde skriva på hyresavtalet.. Då säger idioten att lägenheten redan var uthyrd, till sin bror. URSÄKTA, DU SA VAD SA DU ATT DU SA?! Jag hade alltså blivit lovad lägenheten, från Juni och sen gör han sådär. Heart broken och bedrövlig ringde jag till mina vänner i göteborg och berättade detta och dom blev fly förbannade. Tog kontakt med hyresvärden också orkade han hosta upp ett litet hus, som eventuellt skulle vara möjligt. Ett litet torp, på 40 kvm, PERFEKT. Dock lite dyrare hyra, 4000:-/mån + el. Det värsta är att där har jag aldrig varit, vet inte alls hur det ser ut och vet inte ens hur huset är uppvärmt. Idag är det diskussioner igen. Och jag har inte tid att lägga all energi på att ta reda på vart jag eventuellt ska bo sen. Jag har ett plugg att sköta också, jag ska ha diskussionsseminarium på måndag och måste läsa egentligen 600 sidor i boken samt plugga på alla frågor. Urg. Som tur är finns några av mina nära och kära som skulle prata med hyresvärden mer idag och pressa honom lite på information. För jag måste faktiskt veta ganska snart vart fan jag tar vägen. Distanskurserna för första halvåret är ju ganska klart att jag kommer läsa men ändå inte helt bestämt. Det värsta är ovetskapen, att allt verkade så himla bra, och det jag byggt upp under flera flera veckor kan rasa på bara ett telefonsamtal.
.
.
.
Ibland när jag tänker att allt går åt helvete så känns det lite platt. Tänker jag en gång till så gör det nog faktiskt inte det. Herregud, jag är 20 år. Och på något sätt ska jag kunna ta mig igenom det sista jäkla studieåret också. Troligtvis på distans, för jag behöver nog komma bort härifrån, ha den möjligheten att vara bland nära och kära.