Tusen tårar föll

när min pojkvän körde in, och sen ut ur Toriarondellen i min älskade hemby. Aj!? Hur kunde det göra så fruktansvärt ont? och varför är det så jävla svårt att hantera dendär jävla ångesten? Jag älskar Uppsala, men kan ändå inte jämföra det med Torsby på något sätt. Tryggheten som jag känt när jag varit hemma i värmland är något som ingen förstår, som inte flyttat väldigt väldigt långt, typ 40 mil, MINST!. Nu är det tillbaka till verkligheten och bita i det ännu surare äpplet denna gång. 15 mil/dag är vad jag har framför mig, och känner jag mig själv rätt så kommer det inte bli imorgon som vi flyttar från Tärnsjö. Jag hatälskar mitt liv här borta i Tärnsjö/Uppsala. Känner mig så fruktansvärt ensam men ändå inte. Äsch, det är ingen idé att jag försöker beskriva det. Värdelöst ändå!
Kul det är att emo:a av sig lite när man mår dåligt! :'D vill ni se mitt glada jag är det bara att besöka min vanliga blogg: lindilii.blogg.se.