hösthat

Jag känner hur tung luften känns att andas, jag känner hatet mot hösten och allt det som ingår, jag ser mig omkring och ser död. En enda liten solstråle svepte förbi och jag kände lycka. Den värmande, trygga solen som jag under sommaren vant mig med. Den ger så mycket men ändå så lite. Jag ville gå ut, mer än någonsin för jag kände hat. Hat mot hösten. När jag väl går där känns allting bara så skönt, så avkopplat och så lugnt. Här kan jag andas men ändå inte... För jag måste snabbt hem igen. Får inte förlora någon tid att plugga. Hat, trötthet och en jävla massa löv, nej inte löv. Förmultna blad, för löv är ett obiologiskt ord, som inte biologer använder. På hösten skriver jag när jag flyr. Jag skriver sådär obegripligt och fult men samtidigt hårresande, fast på ett bradåligt sett. Äckliga höst, kanske är den så otroligt längtande för att jag fyller år på hösten? Eller ångstbildande? Det hör nog ihop, eller inte för jag har ångest för min födsel eller över stressen och längtan?.