GALTs blogg

Har inte uppdaterat här på två år HAHAHA. Men här är en novell jag skrev för ett halvår sen eller så. Egentligen skrev jag den som en skoluppgift till svenskan (som jag förövrigt fick MVG på :D) men kände för att översätta den, då jag tycker bättre om att skriva på engelska (y)

ENJOY, YEH?

------------------------------------------------------------

He couldn't be far away now, not far away. The girl noticed the white bracelet hanging in the tree right next to her. He'd been here.



The wind made the trees whip the boys face with their thin branches. They were so sharp that they left superficial scars on his forehead and cheeks. He tried his best to protect himself by covering his face with his hands and arms, but the effort was useless. Nothing could stop the winds painful hunger. It writhed in pain and screamed. The boy shared its pain.

The warmth from her hand in his own had already started to disappear. He clenched his fists and pressed them against his chest sadly. He glanced upon the sky, but it refused to reveal any stars. The only thing watching over him now was the naked, cold moon. He looked at his watch. Three minutes past midnight. The eternity that had gone by since he lost her seemed to be as short as a second and at the same time, as long as a millennium. Yet he could still hear the sound of her heart beating and feel her warm breath against his ear.

He took of the white bracelet to put it in one of the trees, as a mark of where he'd been. But as he reached out his hand, he felt something touching the tip of his outstretched fingers. He quickly pulled his hand back and turned around to see if there was anyone there, but there wasn't. For a second he could've sworn he'd touched someones cheek. A soft cheek. Her cheek. He looked down at the bracelet and remembered her. The whiteness of the jewelry in his hand reflected what light the moon was able to share. He looked up at the moon.

May he just find her.

---

The scream, which had led her astray, still echoed in her head as she looked at the watch. Three minutes past midnight. She sighed deeply, but suddenly stopped. It felt as if there was someone standing right in front of her. Something had caught the air from her sigh. She could hear heartbeats other than her own. The girl turned a couple of times to make sure she was the only one there and peered into the trees. Indeed, she was alone. All who met her retina were trees and a few, lonely shrubs. The moon valiantly found its way through the skirts of the spruce trees and its light struck upon her impassive face. Quickly she wiped a single tear that had started to fall down her pale cheek. The moonlight reminded her of him.

The wind cried in despair and forced her to move forward. She stumbled on a root and fell headlong to the ground. The scream, which was still around her, laughed amused and the wind stroke her hair in an apology. She stood up again and brushed of the dirt from her sore knees.
- Where is he? she asked desperately.
But the wind answered in an unknown language. It was obvious that it knew, but she was incapable of understanding what it said.

She froze. Something, or someone, had just touched her cheek. She reached out both her hands to see what is was, see if she could feel it, but it was already gone. She had recognized that touch. It had been the same soft touch as from his fingertips. But she knew it wasn't so, it couldn't be. She couldn't see him anywhere. The only thing she could see were trees and shrubs. Her only company was the wind, the moon and the contemptuous scream. Other than that, she was alone.

Or so she thought.

Den blåa himlen såg ut att vara högre här. På något underligt sätt verkade den djupare ut än hemma. Träden tycktes sträcka mer på sig, som av stolthet och luften var mjukare. Vinden smekte snarare än piskade mot ansiktet.

Med en djup suck lättades tyngden från Mikus hjärta. En ny start på det liv som hade givits honom för 17 år sedan. Förhoppnings skulle saker bli bättre från och med nu. Förhoppningsvis skulle den spruckna tonårssjälen läka, åtminstone lite i taget. Trots det glada uttrycket som alltid funnits i hans ansikte hade livslusten börjat tona bort för länge sedan. Den leende munnen, som kysst så många falska läppar, hade inte alltid ett riktigt leende. Inte alltid ett leende av glädje, utan ett gömställe och en trygghet från alla jobbiga frågor. Utan att behöva oroa andra kunde man gömma sig där, bakom sina glada miner och charader som ingen kunde se igenom. Men under fasaden knäcktes själen i fler bitar än vad någon skulle vilja räkna.

Väskorna föll ner på marken med en duns. Miku gned sig om sina ömma händer och tittade obekymrat på de röda märkena som de tunga väskorna lämnat efter sig. Smärta för honom var inget annat än en känsla som med tiden brukade gå över. Att visa hur ont saker och ting gjorde skulle inte få bort det som sårade en, utan bara smärta andra. Det var iallafall vad han ansåg, trots att han visste att så inte alltid var fallet. Det som gjorde mest ont i honom var något som inte ens tiden hade haft kraft att läka. På samma gång som han försökt läka det, hade han skurit sig djupare in i det som med en vass knivsegg. Såret i hans själ var infekterat och smutsigt, men det var hans eget fel. Det ursprungliga såret hade varit hyffsat rent och lätt att läka, men han hade valt den svåra vägen. En väg av ignorans och självförkastelse. Han var inte värd något- sett från sina egna ögon. Men han hade förkastat sig själv länge nog nu. Saker och ting var tvugna att ändra på sig för han stod inte ut. Det höll inte längre.
Ett skall bröt den djupa tystnaden och Miku tittade ner på border collien som stod med glatt viftande svans nedanför hans fötter. Han satte sig på huk och klappade den.
- Han heter Yokku, sa en kvinnoröst bakom Miku.
Miku reste sig upp och vände sig om. Kvinnan som nu stod framför honom var ganska lång. Hon hade långt, svart hår som låg platt nedför hennes smala axlar. Miku tog henne i hand.
- Jo, vi letar efter ett hem åt honom så om du vet någon som kan vara intresserad, så säg till! Kumako heter jag, sa hon leende. Miku kastade en snabb blick bak mot bilen som stod parkerad bakom Kumako och tittade henne sedan i ögonen.
- Miku. Akira Miku, sa han kort. De släppte varandras händer och tog istället tag i väskorna som stod på marken.
- Kul att du är här! Hoppas du kommer ha roligt nu de kommande tre veckorna. Du kan följa med mig här, så tar vi upp dina väskor till rummet.
Miku gjorde som hon sa. De gick upp för en bred trappa fram till ytterdörren. Dörren var stor och mörkbrun, förmodligen hade den kostat en halv förmögenhet. Växterna som prydde rabatterna längs huset var jordgubbar och smultron. Miku hade aldrig sett ett hus med rabatter som bara innehöll dessa två bärsorter. Han förstod redan nu att där skulle han förmodligen spendera många tickande minuter. Inte bara åt plockande utan också åt rensande. Det var därför han var här. Han behövde sysselsättningar för att få bort alla tankar och rensa ut det gamla.
De gick in genom dörren och hallen som bredde ut sig på andra sidan var stor och luftig. Yokku trängde sig förbi när Miku satt sig på huk för att ta av sig skorna. Miku petade den förbi passerande hunden i sidan och den svarade med att knuffa till honom så att han trillade baklänges och blev sittandes på golvet. Kumako skrattade.
- Han har lite attityd, den där.

Fortsättning följer..

Bläh.. Bara kände för att skriva lite här.

Vafan... igår kände jag mig bara helt jävla hopplös.
Mådde skit, men jag ville egentligen inte riktigt visa det för någon. Fan heller att alla andra ska behöva dras ner i skiten bara för att jag inte mår bra.
Men ibland blir det bara för mycket.
Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Måste skriva av mig bara.
Jag tror jag skriver en berättelse eller nåt. Om ni inte pallar läsa, så gör inte det heller.

Yumiko tog tag i en gren och höll ett fast grepp runt den för att inte trilla.
Vinden blåste vildare nu och hon kände hur den knuffade henne framlänges.
Den drog så hårt i henne att hon fick svårt att andas.
Hon tittade upp mot den mörkgråa himlen. Molnen var tätare nu och de kändes alldeles för nära.
Luften var fuktig och varm. Hon började gå framåt.
"Hur länge har det varit såhär?" tänkte hon för sig själv. "Hur länge har jag stått ut? "

Hon tog satts och hoppade över en liten bäck.
Vattnet porlade och susade lekfullt fram bland stenarna under henne. Hon tittade ner och såg ett ansikte. Ansiktet var omringat av svart, tjockt hår, som envisades att trilla ner i ett par mörka ögon kantade av långa ögonfransar. En liten näsa syntes i mitten av ansiktet och under den satt en söt, fyllig mun.
Hon suckade.

Vattnets spegelbild var alldeles klar, men hon hade ändå svårt att tro att det var henne själv hon såg där nere. Hon var alldeles smutsig och hennes hår flög okontrollerat omkring dit vinden drog det. Hon kände försikigt på såren hon hade fått på sina armbågar.
Även om folk påstod att hon var söt och var väldigt envisa att berätta det för henne, så kunde hon inte tro på det de sa. Hon hade sedan länge intalat sig själv att det inte var sant. Hennes självförtroende var alldeles för dåligt för att våga tro något annat.