Emcisquares blogg

Jag vet inte om jag vill dö eller leva.

Livet är inte så charmigt just nu. Jag är absolut inte särskilt charmig just nu. Känner mig så äcklig.
Inom loppet av dryga veckan har jag 1. Börjat med Litium, 2. Börjat med p-piller igen och 3. Slutat röka.
Har sjukt mycket kroppsliga symptom och jag har ingen aning om vad som beror på vad. Jag har en tjock, röd och kliande svullnad under mitt vänstra öga. Mina händer är torra, röda, fulla av utslag och kliar så att jag håller på att bli galen. Näsan bara rinner, ögonen rinner och halsen kliar då och då. Jag känner mig som ett äckligt snorigt hängigt vrak. Tror att jag ska smörja in hela mig med sambons supersalva för torr hud sedan. Gräva ned mig och försöka överleva det här som förhoppningsvis snart går över. Som tur är har jag bara en enda sak planerad imorgon och det är att jag ska iväg och ta ett litiumblodprov på förmiddagen, sedan är jag free att ligga i sängen hela dagen och snora om jag vill. Känns rätt lockande, åtminstone just nu. Får väl se hur stämningsläget är imorgon, om jag har tålamod nog och inte är för rastlös för sängläge. Hade varit soft att gräva ned sig med te och böcker typ. Men som sagt, det beror på hur jag mår imorgon, man kan aldrig veta.

Mitt hypomaniska jag gillar verkligen inte när saker inte blir som planerat. Alls. Jag har all energi i världen till att göra de inplanerade sakerna och vill göra allting nu nu nu som bestämt, så det känns åt helvete när man då blir sinkad av någon annan. Igårkväll skulle vi städat lägenheten - R drog istället iväg på afterwork. Jag städade lite själv, men lämnade det sedan. Jag sa att glöm inte att vi har en massor att göra imorgon, så tänk över hur mycket du pallar dricka och hur sent du kan komma hem osv. Tydligen kom han hem klockan 3 inatt när jag redan sov sedan länge. Och nu är han omöjlig att få upp ur sängen, kan knappt ställa sig upp för att han har så ont i huvudet osv osv osv. Det är dessutom tydligen inte ens helt säkert att vi kan låna en bil, vilket låtit som att det har varit bestämt i en vecka nu. Jag.blir.så.frustrerad. Vet inte vart jag ska ta vägen. Hatar verkligen när det blir såhär, vissa saker känns verkligen åt skogen vad gäller sambolivet just nu. Riktigt less blir jag. Hoppas att dagen löser sig på ett eller annat sätt i alla fall.

Fass:
"Litium
Mycket vanlig biverkning: Viktuppgång (undvik kalorihaltiga drycker)"
Och här sitter jag och dricker cola... näe men skål då för fan!

Ska börja med Litium ikväll. De ska tas med tolv timmars mellanrum, morgon och kväll och har fått rådet att ta dem med mat. Så sitter just nu och försöker komma fram till hur jag ska lösa det. Tar jag den med käk nu kräver det att jag är uppe vid åtta imorgonbitti och äter. Hm.. tvek på den. Har också fått någon dum hypomani-idé om att flumma på mina andra tabletter ikväll, så jävla dumt men det är vad min hjärna vill göra just nu. Får se hur det blir med det. Har redan gjort dumma saker idag med mina starka mediciner men vad fan. Dumma jävla hjärna, får så sjuka impulser. Har fått en hel hög medicinförändringar nu i alla fall så förhoppningsvis lugnar jag ned mig snart och kommer ned på jorden igen. Hoppas. Bara jag inte dyker rakt ned i en depression igen efter manin dock, det hade ju varit pricken över i, verkligen.

Blev inlagd på psykiatriska akutvårdsavdelningen i ett dygn måndag-tisdag. Nu är jag hemma igen vilket är skönt för jag blev mest triggad där, men jag mår fortfarande skit trots de medicinändringar som gjordes. Så mycket tankar, oro och ångest. Jag förstår ingenting.
Jag undrar hur sjukt tolerant min kropp måste vara, den verkar tåla vad fan som helst. Två olika antipsykotika samtidigt, stark jävla Xanor, plötslig insättning av Seroquel, plötslig utsättning av Brintellix. Varför känner jag inte mer? Varför är jag inte mer påverkad? Varför är jag fortfarande så jävla uppvarvad? Jag förstår ingenting. Knappt några biverkningar, fortfarande uppvarvad, fortfarande rastlös, fortfarande ångestfylld. HUR? Jag vet inte vart jag ska ta vägen när jag känner såhär, jag får panik. Ren panik över min situation, vill bara krypa ut ur mig själv, vill bara ha ett lugn. Har läkartid imorgon som tur är. Oh lord, låt mig överleva tills dess.

En liten uppdatering för mina icke-existerande följare.
Är inne i en hypoman episod, konstaterat även av läkare igår. Ingen inläggning än. Däremot en höjd dos av mitt antipsykostjafs samt Xanor istället för Stesolid för jag behöver verkligen.verkligen lugna ned mig nu. Tog även blodprover som förberedelse för insättning av Litium..
Saken är bara den att jag inte känner ett skit. Har tagit mina tre Xanor idag utspritt över tid as prescribed men jag tycker inte att jag känner ett jävla skit. Jag är fortfarande rastlös och uppåt, möjligen lite drowsy, men that's all. Känner inte av doshöjningen av Abilify heller. Bra. Jättebra. Känns som att min lilla kropp har en tolerans som inte är av denna värld, förstår ingenting, fattar inte hur jag kan tåla så jävla mycket olika preparat och knappt känna av dem. Nothing makes sense. Ska återgå till mitt miserabla liv nu, ville bara uppdatera. Hej.

Ingenting funkar längre. Är deprimerad i grunden samtidigt som jag glidit över i någon slags blandtillstånd, är så sjukt rastlös och speedad samtidigt som jag är trött av substanser och av depressionen. Det blir en ordentlig jävla kollision. Har hittills hållt mig ifrån att sätta liv i de flesta av mina hypomaniidéer men fan vet hur länge jag kan hålla det så. Självdestruktiviteten är tillbaka i alla fall, no doubt. Det är så mycket mer som jag inte orkar skriva, men jag överväger i vilket fall sjukhus igen. Se om de kan lägga in mig och få bukt med det här jäkla blandtillståndet för jag gör verkligen allt just nu för att stoppa det men det går inte. Tar mer än mina förskrivna doser av sömntabletter och lugnande för att överhuvudtaget få sova, men ändå sover jag bara ett par timmar för att sedan vakna upp och så är karusellen igång igen. Jag måste bli nedlugnad, "get settled", tas ned på jorden. "Snälla doktorn, kyl ned mig"..

Väntar på att bli totalt lost. Utöver mina 7,5 mg Imovane befinner sig nu en ynka tjugofemma atarax och en ml theralen i min kropp. Det borde slå till snart så att jag får sova någon gång. Hittade dessa halvgamla mediciner förut, behövt ta till varianter av den "fantastiska" trion (theralen, atarax, lergigan) tillsammans med imovanen för att överhuvudtaget få sova sedan jag slutade med seroquelen. Inatt blev det theralenens tur att visa vad den går för. Den lyckades däcka mig på sjukhuset för två år sedan i alla fall, då hade jag varit uppe och gått och haft läkarsamtal, somnat igen och när jag vaknade för andra gången mindes jag inte en sekund av första gången jag var uppe. Hade till och med skrivit ett sluddrigt blogginlägg men det hade jag också glömt. Fantastiskt. Så lite så borta hoppas jag på att bli nu. Vill bara försvinna, orkar inte med livet i denna sekund, vill bara bort bort bort.

Om jag överhuvudtaget orkar leva och ekonomiskt klarar av att leva fram till den 8 maj, så ska jag göra det. Den kvällen smäller det, då är det den sista teaterföreställningen och jag ska spela min karaktär och jag ska göra det så JÄVLA bra. Det är det enda som håller mig kvar. Efter det finns det ingenting kvar längre. Efter det kan jag försvinna, och jag ska göra det på topp.