Vila i frid.

Älskade Danne, det var alltid mig du kom till när du blev rädd, du hatade åskan, sporten på pappas tv gjorde dig livrädd. Du satt alltid i mitt knä. Jag kommer ihåg när vi åkte upp och köpte dig, när du sket på min mössa. Inte trodde man att den något komiska starten skulle utvecklas till det här. Du trivdes bäst med mig, det var bara jag som fick krama och pussa dig. Ingen annan. När jag bodde hos Jim satt i cirka ett halvår satt du och väntade vid dörren på mig varje kväll, vartenda kväll.

Jag växte upp med dig, du märkte direkt när jag var ledsen, då hoppade du upp och la dig så nära du kunde. När jag var mindre minns jag hur jag tvingade dig till att hoppa över dumma hopp som jag gjorde av krattor och krukor, du tyckte inte om det alls. Men du gjorde det nog för min skull. Jag hade alltid velat gå en agilitykurs med dig.

Du kunde spela kort, nämn en hund som kan det (okej, någon annan kanske det finns, och det var inte direkt spela... men han valde ett kort med munnen och visade mig) Jag var väl cirka 9 år då.

Du var en fin hund, den enda tryggheten jag haft hemma genom åren av mammas alkoholism och pappas frånvaro. Men tiden har sin gång, allting har ett slut. Jag ville inte att du skulle lida längre.
Just nu hoppas jag, och kommer att tro på oavsett hur ni klassar mig på att det finns en hundhimmel.

Hoppas du hamnar där, och hoppas du får springa fritt nu.
Jag älskar dig.
Vila i frid.