Ut med Aspergers, in med BPD.

Fick aspergerdiagnosen när jag var 12 och när jag sa det till min nuvarande psykolog (som är helt jävla fantastisk) blev han nästan arg för att 1. han tycker inte alls att jag har det för jag är bland annat alldeles för social och ironisk och 2. BUPs felbehandling av mig verkar ha varit en utav startpunkterna till min depression/ångest idag. Och det suger :))))

Jag orkar inte snacka skit om BUP just nu för det kommer bli en tjock novell på 367 sidor så vi säger bara såhär: de skickade iväg mig när jag behövde hjälp (och sa att jag fick klara mig själv för jag hade fått papper med diagnos och vart jag skulle vända mig vilket senare visade sig vara helt fel) och tog inte mina panikattacker på allvar, utan kallade mig för uppmärksamhetssökande.

Så nu ska jag nog få en diagnos som jag kanske faktiskt har, vilket är BPD som står för Borderline Personality Disorder. Känner igen mig i varenda jävla kriterie för den diagnosen och det är läskigt. Men någonstans har jag väl förstått att vanliga människor inte skräddarsyr sina personligheter efter vilka de är med samt att de vet vilka de är och vad de har för mål. Och så kommer jag där och inte har en aning om någonting. Jag vet inte vem jag är och jag vet inte vad jag vill. Har för dåligt självföretroende för att ens tro att jag kan göra någonting och att ens säga saker som jag tror jag är "bra" på finns inte på kartan. Tog emot att skriva att jag tror jag är bra på något. Oooch igen. Och nu attackerar mitt huvud mig :)

Just nu vill jag bara att han ska komma tillbaka från sin jävla tjänsteledighet så jag slipper försöka ta livet av mig flera gånger. Lovade honom att jag ska hålla mig vid liv tills han är tillbaka men mitt löfte till mig själv står kvar om jag inte får ordning på någonting.

Ta livet av mig innan jag fyller 20 och det är 4 månader tills dess. Har haft den dealen sedan jag var 14 så nu får jag fan ta och lyckas med mina självmordsförsök om inget annat fungerar.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Fick en ny läkare idag eftersom min gamla har slutat. Det första hon säger är att hon slutar om en vecka. Jaha, okej? Hur många läkare som jag har fått/ska få ska sluta?

Hon fick mig att känna mig riktigt dum i huvudet också men det behövde jag. Måste bli påmind lite då och då att jag faktiskt är värdelös och dum i huvudet när jag får något slags hopp. Jag är seriös.

Hon frågade också hur självmordsbenägen jag är. Hur fan ska jag veta det? Jag känner att jag förtjänar att dö konstant och jag får ju inte säga att jag vill dö heller för då är det rätt in på Danderyd igen och jag har inte tid att bli inlagd igen just nu.

Sen i slutet frågade hon om jag kände mig hoppfull. Jo, jag hoppade upp och ner av hopp och glädje. Nej, jag grät som en barnunge av hennes frågor samt mitt huvud som attackerar mig och hon frågar om jag känner mig hoppfull?

Imorgon ska jag dit igen. Och i övermorgon. Mån-tors på psykiatrin, jippi!!!!!!!1!