Friheten av att vara blott en ensam tös

Flera gånger har jag tänkt på att ta upp sökandet efter en vacker kamrat. En som är min partner, min vän och min kärlek. Jag har dock även upptäckt nu med tiden att jag inte längre kan leta utan att jag bara måste låta det ske eftersom att varje gång jag har ständigt letat har det slutat med problem.

Att bekanta sig med något som ger en ärr för livet är sannerligen jobbigt. Jag ligger sömnlös vissa nätter och tänker: Vad fan hände, hade detta hänt? Jag, misshandlad, våldtagen? Nej, det måste vara ett skämt!
Tog en månader att förstå vad som var fel. Allt var ju mitt fel enligt mig. Jag gjorde honom arg, jag gjorde honom till den han var.... eller var det bara en ond sida han hade gömt för mig?

Efter detta är jag sårad, ärrad och ensam. Det kanske är vad jag är menad till att vara... men jag har inget problem med det förutom att det känns ensamt. Ensam innefattar inte att vara utan vänner... utan det är något som känns i själen. Jag saknar att vakna upp med någon, jag saknar att få höra att jag är den bästa i någons liv oavsett vad jag har gjort och oavsett vad jag tycker om omvärlden!

Är detta vad frihet är? Är detta kostnaden på att vara fri?