paradoxidals blogg

Fast i en tillvaro där allt går i en omänsklig fart. Allt springer förbi mig i en sådan hastighet att jag inte hinner uppfatta något mer än allt det svarta och tunga som skriker åt mig och de ledsna ansiktena som jag sedan förstår inte är mer än reflektioner. Skepnader som springer i panik förbi mig, nöter på mina kanter tills det inte finns kvar något kvar än mitt inre som kan liknas vid en hög med kol. Det som en gång kändes så rätt och hemma känns numera fel och främmande. Jag skrämmer mig själv då jag blir en fånge i min egna kropp.

Överlämnar varje centimeter av min kropp ruset som inte får nämnas. Sticket i fingrarna och det bedövande täcket som håller alla spridda tankar en aning samlade. Ett sätt att hantera allt på.

Idag har vi varit ganska produktiva, för att vara vi. Vi gick upp skapligt, jag åkte till Denise ett tag och hjälpte till med att sätta upp skyddsnät på deras studsmatta. Sen åkte jag och Nina till Ikea, för att sedan handla det nödvändigaste på city gross vilket inkluderade kvällens mat som jag stod för. Det vart inte bränt!

Imorgon åker jag hem över dagen för att packa om min onödigt stora väska, och på torsdagen åker jag tillbaka till Västerås för att stanna kvar i ytterligare några dagar för att bli påmind om att jag existerar.
Har en skräckblandad förtjusning inför de dagarna, och jag hoppas att mitt hjärta och hjärta sammarbetar för en gångs skull, men egentligen orkar jag inte ens bry mig. Haha.

Nu ska vi röka klart, sen ska vi kolla på A love song for Bobby Long.

Åt mitt första riktiga mål mat på tre dygn idag. Har annars totalt ätit tre burkar nudlar. Min mage, mitt huvud och mitt hjärta har gått i strejk och jag vill mer än något bara sluta existera för en stund. De senaste dagarna har varit kaotiska, samtidigt som jag har känt mig hemma igen.

Har kyssts i spöregn medans Oskar Linnros sjöng texter som fick mitt hjärta att krampa, hoppat och skrikit tills lungorna nästan kollapsat till John De Sohn, och levt ett överlag otroligt ohälsosamt liv. Undrar hur mycket mer en människokropp klarar av?

Vägde mig i helgen förresten. Har gått ner sju kilo sen i höstas. Perfekt.

Ibland är min flickvän lite gay.

Shadows settle on the place, that you left.
Our minds are troubled by the emptiness.
Destroy the middle, it's a waste of time.
From the perfect start to the finish line.

And if you're still breathing, you're the lucky ones.
'Cause most of us are heaving through corrupted lungs.
Setting fire to our insides for fun
Collecting names of the lovers that went wrong
The lovers that went wrong.

Har legat naken i sängen i snart två timmar. Det var så extremt utmattande att få av sig alla kläder, att jag blev liggandes här. Det är så varmt att jag avlider snart, och jag har så otroligt tråkigt. Tänkte bara dela med mig av detta.

Jag vill göra ett boobjob. Och kanske fixa näsan. Men jag vill nog ha stora tuttar först!

Kom till Västerås idag för att hälsa på en saknad flickvän. Då visar det sig att hon har köpt mitt favoritvin. Alla mina vänner vet om att jag inte dricker vitt vin, men att hon faktiskt hade lagt mitt favoritvin på minnet (även fast jag bara hade nämnt det en enda gång för hur längesen som helst) är ju hur gulligt som helst. Åhh, finner inga ord. Är så full, och så lycklig, och inatt får jag sova intill mn andra halva. Så otroligt jävla underbart. Jag är så kär. Och jag har världens bästa vänner som har förgyllt min kväll.

Har haft en rätt så grov svacka nu. Men tack vare mina otroligt fina vänner, som skickar massor med gulliga sms, och ringer mig, bara för att berätta att dom finns där för mig, så börjar jag må riktigt mycket bättre nu.
Imorgon åker jag till Denise. Har inte träffat henne på två veckor.
Sommarjobbet går riktigt bra förresten! Är dock lite väl trött idag, så jag hoppas att dagen går snabbt.

Det var längesedan jag gråtit såhär mycket. Och nu när allt blir till verklighet så blir slagen i min bröstkorg dubbelt så hårda. Att önska att man ska bli fråntagen livet är grovt, men just för stunden är det allt jag vill. Jag kan inte hantera någonting längre, och att veta att jag inte är den enda längre får svartsjukan att bränna hål i mitt hjärta. Ta mig här ifrån. Jag ber på mina bara knän. Fysisk som psykisk smärta och ångestbarn som knarkar bort det dåliga.