I want you so much but i hate your guts.

Fast i en tillvaro där allt går i en omänsklig fart. Allt springer förbi mig i en sådan hastighet att jag inte hinner uppfatta något mer än allt det svarta och tunga som skriker åt mig och de ledsna ansiktena som jag sedan förstår inte är mer än reflektioner. Skepnader som springer i panik förbi mig, nöter på mina kanter tills det inte finns kvar något kvar än mitt inre som kan liknas vid en hög med kol. Det som en gång kändes så rätt och hemma känns numera fel och främmande. Jag skrämmer mig själv då jag blir en fånge i min egna kropp.

Överlämnar varje centimeter av min kropp ruset som inte får nämnas. Sticket i fingrarna och det bedövande täcket som håller alla spridda tankar en aning samlade. Ett sätt att hantera allt på.