rattsafts blogg

Ja. Jag vet att momentism är något fantastiskt.
Men ändå kan jag inte låta bli att undra frågan jag ställt mig så många gånger.
Vad händer sen?
Hur blir det om ett år? Eller värre... två år? Tre?
Hur är det då...
Står jag självmordsbelägen på en tågstation...
Eller går jag hand i hand med min älskade på en alle upplyst av månens sken?
Nej.
Antagligen inte.
Eller...?
Vad kommer att hända!
Det driver mig till vansinne.
Den situation jag är i är så extremt oförutsägbar...
Jag har verkligen ingen aning vad som kommer att hända.
Inte den blekaste aning.
Och det driver mig till vansinne.

Musiken genomströmmar mitt huvud och fyller min kropp med en böljande drömmande känsla.
Så många frågor kommer.
Och så många svar.
Ja, den genomsyrar min kropp som en vibration fylld med ideer, och som jag låter åka längst ner i fingertopparna och sedan läcka ut i pianot.
Musiken klingar svagt, och sedan starkare...
Starkare...
Som ett eko ut Skönhetens värld.
Luften fylls av toner och änglars kyssar.
Osynliga leenden och tårar.
Lidelsefull kärlek till allt som är vackert.
Ett steg närmare.
Jag ser honom.
Åh.
Jag sluter ögonen.
Hör musiken.
Som jag själv har skapat.
Men var kommer den ifrån?
Var är Skönhetens värld?
Jag letar.
Trycker ner tangent efter tangent.
Musik... musik.... musik... musik....
Pusselbitar ur Skönheten...
Men hur sätter man ihop dem?
Åh.
Ångest och längtan strömmar ut ur pianot.
Kärlek.
Drömmar.
Åh!
Utan musiken så vore jag stum.
Utan musiken så vore jag döv.
Utan musiken så vore jag så okunnig och dum.
Utan musiken, så skulle jag vara ett bortblåst dött löv.
Jag känner hur musikens sorgliga toner löper ner som tårar och bubblar och puttrar som ett blygsamt skratt.
Och hur den talar till mig.
Hur den ler.
Jag faller på knä för musiken, jag är dess slav.
Men den reser mig mig från marken, borstar bort all smuts.
Den är min vän.
Som aldrig sviker.
Den får mig att gråta.
Den visar mig verkligheten.
Den får mig att le.
Den tar mig till fantasins värld.
Det är en av mina käraste och dyrbaraste vänner.
Och allt mitt arbete, hela mitt liv...
Det ska vara en ändlös hyllning.
Till Musiken.

Natten är bland det vackraste som finns.
Och denna natt... är magisk, underbar...
Fast den bleknar bort som primitivt sot jämfört med kvällens sällskap.
Åh.
Han får mig att bli så obeskrivligt lycklig.
Och han virrar bort mig i ett land av fantasi.
Åh, vit som blänkande pärlemor.
Medan jag är röd som en ros.
Han är så underbar...
Och säg, kan det vara sant...
Finns det känslor tillbaka?

Vaxljus.
Musik.
Skratt.
Lycka.

Jag förstår nu, att de sidorna är slutna för alltid. Det går inte att vända tillbaka bladen i Tidens bok. Jag har läst att som gick att läsa där, och nu är det dags att vända blad, och kasta mig in i det nya kapitlet.
Det känns lite sorgligt, men nu är allt bra trots allt! :)

Våren är här.
Den drev allt bort.
De sista spåren, den tid som var så kort.
Det är slut.
Och allt blir suddigare för var minut... som går.
Jag föds på nytt.
Och möter vår.

Men som genom en dröm, så minns jag den tid...
Då det var vinter, då marken var vit...
Då allt var så bra.
Då du fanns nära.
Till skillnad från idag.

Det var ju vinter.
Snön yrde runt och glittrade i månens sken.
Och luften var så kall, så frisk, så ren...
Det var magi.
Eller var det bara...
...en dröm ur en vilsen fantasi?

Vad är en dröm?
Och vad är verklighet?
Jag har gått vilse.
I en hemlighet.
Och jag har tappat bort mitt egna jag, och säg...
Vad är denna vinter nu, idag?

Den försvann. Den hade ett sista blad.
Och jag är på en ny sida idag.
Men var är, var är då denna tid?
Var är den känslan av lycka, glädje, evig frid?!
Det var ju så bra...
Sedan blev det så svart.
Mardrömmen kom, passerade, försvann...
Jag var som ett plågat djur.
Och nu vaknar jag upp.
Och har öppnat en ny dörr.
Allt är så annorlunda, men ändå som förr.
Du kom tillbaka trots allt.
Även fast det ej är vinter, även fast det ej är kallt.
Du finns ej nära, du är långt bort.
Fast du finns, eller kommer detta ögonblick också bli kort?

Bara du kommer.
Då är allt bra.
Då kan jag överleva en annorlunda dag.
Bara du finns.
Då möter jag våren.
Jag tänker ej på de kommande åren.
Du är ju här nu, eller hur?

Det var en upplevelse, och jag har så många minnen kvar.
Och jag trivs nu, jag är glad.
Alla minnen är i Tidens bok förgjutna, och man kan ju ej ändra det förflutna.
Det kanske bara var... en dröm.
En riktig härlig dröm.
Och detta kanske också, bara är fantasi.
Bara nonsens, en rolig idioti.
Då ska jag skratta, riktigt högt och gällt.
För livet, det är ju bara ett enda skämt.
Så låt oss skratta, du och jag, och tillsammans möta denna dag.
Jag torkar tårarna och ryser.
Och se, den varma solen ler och lyser.

Ah, en härlig lång dag med mina vänner! Har skrattat så mycket idag att jag har alldeles ont i magen, och anledningen varför jag skrattat och gjort så mycket galet var för att jag var extremt ultramega hyperaktiv. Det är enkelt - köp en stor påse med godis, proppa i dig det innan du ska sova sent på kvällen, sov... och vakna med känslan som om du var en brummande racerbil som vilken sekund som helst störtar upp i rymden! http://open.spotify.com/track/3iitOoZUtWEgwZOEYFITFo
Jag var som sagt helt galen idag, och gjorde ytterst besynnerliga saker. Allt från att gripa tag i helt random personer i skolan och börja sjunga och dansa med dem, till att gå runt på stan med ett anteckningsblock och penna, och fråga personer om de tyckte om fiskmåsar eller inte. Sedan antecknade jag svaret och ställde en rad med meningslösa frågor, t.ex om folk tyckte att kungen var snygg, söt eller sexig.
Hah... xD
Folk frågade hur jag "vågade" göra sådana saker. För enligt dem var det pinsamt och dåliga rykten spreds. Då skrattade jag hjärtligt och sa att det var så man blev känd. Ju mer man sticker ut, desto mer omtalad blir man. Jag har knappt några gränser, och kan i princip göra vad som helst. "Pinsamt" existerar inte.
Det är bara att koppla bort det moraliska tänket och bara köra på.
Och jag lovar...
Det är jättekul! :D

Mina "klasskamrater" springer runt i solkskenet och skrattar.
De hoppar och kramas, tar bilder på varandra med deras fåniga bling-bling iphones och har det de kallar kul.
Endast jag sitter ner, och stirrar under tystnad ner i marken lyssnandes på musik.
Och ingen bryr sig, för jag är "inte en riktig del av klassen".
Och det är ju bara skönt.
De är ju bara en patetisk grupp med populära wanna-bees som försöker njuta av livet med sina kompisar, sina fula Lindex kläder och dåliga musik.
Idioter.
Men så går det ändå fram något retard som undrar varför jag ska vara så "sur och deppig" hela tiden.
Jag ger retardet en blick som klart och tydligt säger dra åt helvete, men tyvärr så dröjer sig hon kvar och stirrar på mig med sina dumma, mascaradränkta ögon.
"För att jag har tidsångest." svarar jag torrt, och höjer musiken ett snäpp.
"Men asså, vaffan är det?!"
Jag suckar.
"Tiden går helt enkelt för fort. Jag tål inte dessa hemska upprepningar. Det är som om detta år har gått på en sekund. Jag minns den förra våren mycket väl. Jag var så deprimerad. Men det blev ändå bättre. Och nu har det gått ett helt år. Det har hänt så mycket. Som jag saknar, och som jag ångrar. Jag skulle så himla gärna vilja gå tillbaka och ändra på så mycket, och uppleva det igen. Det är som om en hel lycklig period av mitt liv bara har tagit slut. Och jag vill inte det. Det har förändrats så extremt mycket, och efter två mardrömsmånder så har det blivit bättre. Men... helst av allt så skulle jag vilja att det blev som förr. Men det kommer aldrig att bli det. Så många kapitel det har funnits i mitt liv. Tre är slut. Ett nytt har börjat. Kortsiktigt, ett bra. Jag vill inte tänka på det långsiktiga. Men denna rytm, som ändå finns, den knäcker mig. Vår, sommar, höst, vinter, vår, sommar, höst, vinter, vår... Låt det ändå åtminstone vara vinter för evigt. För snart är det sommar. Sedan höst. Vinter. Och vår igen. Hur ser mitt liv ut då? Om det förändras i detta tempo, så är jag förmodligen på en annan planet då... Åh."
Jag sluter ögonen. Rev nyss upp en sår jag försökt plåstra om och glömma. Aj... Skulle denna idiot förstå nu?
Hon tittar på mig som om jag hade problem.
Seriösa problem.
Nej, hon förstod inte. Suck
"Men asså... behöver du typ en sån här vad heter det... typ... psykolog?"
Jag fylls av vrede. Vill bara ta den där djävla handväskan och trycka upp i halsen på henne. Vill bara...
Nåja.
Jag pekar leende fuck you åt henne, vänder mig om, och höjer musiken till full volym.
Jag sjunker ner i tankarnas djupa sjö.
Hur mycket jag än grubblar så kommer ingen aldrig att förstå, inte ens jag själv. Och Tiden kan ändå ingen ändra på. Därför ska man vara momentist. Leva nu. In this precise moment. Det får väl ändra på sig, om så är fallet. Men en sak får Tiden inte ändra på. Den får inte. Gör den det så kan jag inte leva. Och ändå vet jag, att en vacker dag, så kanske det ändå händer. I framtiden.

Något är fel.
Väldigt, väldigt fel...
Jag känner det på mig...
Vad har hänt?
Har jag gjort något?
Eller inbillar jag mig bara...
Varför då?
Jag ser inget skäl... men...
Något är väldigt, väldigt fel...
Men vad?

God morgon, Julia.
Det ekar fortfarande i mitt huvud.
Och det kommer aldrig att damma igen, som allt annat.
***
Morgon.
Det är inte tyst längre.
Det är ljust, och jag ryggar inte längre tillbaka för ljuset.
Jag kan se igen.
Jag kan se det fina i det.
Ah.
Det är inte längre tyst!

Yesterday, oh now it seems to be so far away.
Now it looks that it's not here to stay.
Oh, I believe in yesterday.
Suddenly,
The time goes fast and it has dissapeard,
There's a shadow hanging over me,
Yesterday ended suddenly.
Why he had to go
I don't know he wouldn't say.
What will happen now,
How I long for yesterday.
Yesterday, love was such an easy game to play.
Now I need a place to hide away.
Oh, I believe in yesterday.
Why he had to go
I don't know, he wouldn't say.
Now I know it's gone,
Now I long for yesterday.
Yesterday, love was such an easy game to play.
Now I need a place to hide away.
Oh, I believe in yesterday.
Mm mm mm mm mm mm mm.

Om två dagar så satt man plötsligt åter igen i en teatersal, men denna gång i Stadsteatern. Och, som förra gången, med en ytterst speciellt sällskap. Teatern var en modern nytolkning, men väldigt kul faktiskt. Vi satt och gapskrattade hela tiden eftersom de så random saker, t.ex:
Havregrynsgröt, Kitty.
Havregrynsgröt.
Sen stack vi till Plattan på pausen, och där stod tre profeter och ropade att Jesus levde och skulle komma tillbaka. Sedan så började en av profeterna (som var klädd i countryrock med massor av nitar dessutom) sjunga Halleluhja, och det var så falskt att vi höll på att dö av garv. Vi sjöng skrattande med, och vaggade omkring som fyllon.
Vilken underbar dag.
Men ändå kändes dessa tre och en halv timmar bara som några sekunder.
Och nu sitter jag här.
Det är över.
Vad ska hända nu?
Vad skulle vara bäst...
Att låta Ödet fortsätta och vänta på att det skulle hända ännu bättre saker...
Eller att välja en händelse och spela om den förevigt.
Jag skulle kunna göra allt för att göra dessa gråa tomma minnen till färgglad verklighet igen, men det finns ju så mycket som kanske väntar... som inte har hänt ännu...
Men som en dag också kommer vara förbi.