Idioter.

Mina "klasskamrater" springer runt i solkskenet och skrattar.
De hoppar och kramas, tar bilder på varandra med deras fåniga bling-bling iphones och har det de kallar kul.
Endast jag sitter ner, och stirrar under tystnad ner i marken lyssnandes på musik.
Och ingen bryr sig, för jag är "inte en riktig del av klassen".
Och det är ju bara skönt.
De är ju bara en patetisk grupp med populära wanna-bees som försöker njuta av livet med sina kompisar, sina fula Lindex kläder och dåliga musik.
Idioter.
Men så går det ändå fram något retard som undrar varför jag ska vara så "sur och deppig" hela tiden.
Jag ger retardet en blick som klart och tydligt säger dra åt helvete, men tyvärr så dröjer sig hon kvar och stirrar på mig med sina dumma, mascaradränkta ögon.
"För att jag har tidsångest." svarar jag torrt, och höjer musiken ett snäpp.
"Men asså, vaffan är det?!"
Jag suckar.
"Tiden går helt enkelt för fort. Jag tål inte dessa hemska upprepningar. Det är som om detta år har gått på en sekund. Jag minns den förra våren mycket väl. Jag var så deprimerad. Men det blev ändå bättre. Och nu har det gått ett helt år. Det har hänt så mycket. Som jag saknar, och som jag ångrar. Jag skulle så himla gärna vilja gå tillbaka och ändra på så mycket, och uppleva det igen. Det är som om en hel lycklig period av mitt liv bara har tagit slut. Och jag vill inte det. Det har förändrats så extremt mycket, och efter två mardrömsmånder så har det blivit bättre. Men... helst av allt så skulle jag vilja att det blev som förr. Men det kommer aldrig att bli det. Så många kapitel det har funnits i mitt liv. Tre är slut. Ett nytt har börjat. Kortsiktigt, ett bra. Jag vill inte tänka på det långsiktiga. Men denna rytm, som ändå finns, den knäcker mig. Vår, sommar, höst, vinter, vår, sommar, höst, vinter, vår... Låt det ändå åtminstone vara vinter för evigt. För snart är det sommar. Sedan höst. Vinter. Och vår igen. Hur ser mitt liv ut då? Om det förändras i detta tempo, så är jag förmodligen på en annan planet då... Åh."
Jag sluter ögonen. Rev nyss upp en sår jag försökt plåstra om och glömma. Aj... Skulle denna idiot förstå nu?
Hon tittar på mig som om jag hade problem.
Seriösa problem.
Nej, hon förstod inte. Suck
"Men asså... behöver du typ en sån här vad heter det... typ... psykolog?"
Jag fylls av vrede. Vill bara ta den där djävla handväskan och trycka upp i halsen på henne. Vill bara...
Nåja.
Jag pekar leende fuck you åt henne, vänder mig om, och höjer musiken till full volym.
Jag sjunker ner i tankarnas djupa sjö.
Hur mycket jag än grubblar så kommer ingen aldrig att förstå, inte ens jag själv. Och Tiden kan ändå ingen ändra på. Därför ska man vara momentist. Leva nu. In this precise moment. Det får väl ändra på sig, om så är fallet. Men en sak får Tiden inte ändra på. Den får inte. Gör den det så kan jag inte leva. Och ändå vet jag, att en vacker dag, så kanske det ändå händer. I framtiden.