rattsafts blogg

Stötte på två haters idag.
De skrek att jag var ett "äckligt djävla emo" som borde gå hem och skära sönder mig själv.
Och att jag var en cp-hora som bara ville ha uppmärksamhet och var psykiskt störd.
Sedan skrattade de och förfulade mig.

Jag är inte psykiskt störd.
Och jag skär mig inte.
Inte längre i alla fall...
Jag är plötsligt så hatad.
Varför?

Gick vilse på väg tillbaka till internatet efter att ha köpt lite uppiggande godis.
Irrade omkring som en förvirrad höna bland en skog av exakt likadana hus, och lyckades äntligen efter två timmar stöta på en gammal tant som rastade sin hund. Hon hade hörselproblem, så det tog en kvart innan hon förstod frågan. Hon gav mig några sluddriga vägsanvisningar, och fortsatte sedan gå.
Även vägsanvisningarna visade sig vara fel.
Men på ett mirakulöst sätt så hittade jag ändå till en busstation som jag kände igen. Därifrån tog jag mig hem.
Medan jag drypande av svett tog mig av skorna och gick in på mitt rum så glömde jag godiset i hallen.
När jag sedan kom för att hämta det, så var påsen tom.
(Blöp)
Snipp snapp snut, så var sagan slut!
Happy Ending.

Strukturen faller.
Allt jag har byggt upp börjar rasa.
Mitt liv spårar ur totalt.
Jag är alldeles uttorkad.
Snälla... Jag har väntat tillräckligt...
Fräls mig...

Dagarna seglar långsamt iväg här på internatet. Jag åker hem imorgon.
Jag är fylld av nya intressanta upplevelser, och främst...
Av Kunskaper.
Kunskapen är en gammal god vän till mig. Den sviker aldrig, den tröstar och är till stor nytta.
Jag är beredd att gå här enbart för kunskapens skull.
Annars är folket justin biever älskande wannabe-fjortisar, som bara ger mig ångest.
Åh.
F*ck.
De spelar "baby" ute i korridoren.
Suck.

Alla minnen från förr börjar blekna bort...
Åh nej... nej...
Genom tårar så känner jag hur de sakta bli suddigare och suddigare...
De får inte försvinna!
Jag måste göra något...
Skriva ner dem... Vad som helst...
Bara de inte försvinner.
De får inte...
De är de enda värmande dörrarna till glädje.
Allt annat är förfallet.
Dött.
Grått.

Låt mig få försvinna bort ovan molnen.
Låt mig få sjunka ner under marken.
Låt mig få springa, springa, och springa... tills jag har sprungit ifrån allt.
Låt mig få stänga in mig i ett rum, och aldrig mer komma ut igen.
Vad som helst... Bara jag kommer bort från livet.
Jag förstår inte.
Varför behövs alla dessa skolor, jobb, pengar... Ja varför behövs livet, om man inte får vara med den man älskar?
De enda stunderna jag verkligen är lycklig, är när jag får se den jag älskar.
Allt annat är bara så onödigt.
Skolan och livet är inte längre viktiga, bara något jobbigt i bakgrunden som måste göras.
"Vi måste se till så att du får en bra utbildning, så du kan få ett bra jobb och tjäna mycket pengar. Vi måste få dig lycklig."
Jag behöver inga pengar.
Inget bra jobb.
Ingen utbildning.
Inget av det kan göra mig lycklig och förgylla min mörka framtid.
Bara den jag älskar.
Inget annat.

Jaha, då var det dags.
Alldeles strax så åker jag iväg för att provbo på internatet.
Som tur är så har himlen torkat tårarna, och den rentav lyser.
Jag får väl hoppas att det är bra där.
Att det är bra undervisning osv...
Men också, att ångesten försvinner där.
Eller kommer det bara komma mer?
Jag vet inte.
Jag vet knappt någonting längre.
Jag vet inte ens om jag lever for sure...
Men i alla fall.
I have to go.
Bye.

Har våldtagit oss alla.
Igen.
Den har våldtagit miljontals människor över hela världen.
Mest i öronen.
Dess hemska stönanden och frustanden har ruinerat folks trumhinnor, inklusive mina.
Det värsta är att eftersom en viss erica sadface lyckades våldta så mycket folk att den kom trea... så kommer min lärare ha en oändlig hyllningslektion till musik-pedofilens ära.
Crap.

Idag hade vi en låång lektion om erica sadface, eftersom min lärare Christina älskar honom.
Efter en kvart så orkade jag inte ett ord till, så jag bestämde mig för att göra något åt saken.
Christina: "Hans ögon är djupa och vackra... och hans tänder är vita som snö... och hans musik är.."
Julia: (avbryter) "Förjävlig."
Christina: "GÅ UT! VI VILL INTE HÖRA KRÄNKANDE KOMMENTARER HÄR INNE!"
Ahh, sedan fick jag sitta ute i korridoren resten av lektionen.
Skön avkoppling för mina stackars öron.

Idag träffade man på DiabolusChildX3 i Vasaparken!
Det var väldigt nice! 8D
Vi gick till min skola och skrämde snobbar och fjorrar!
MOHAHAHAHAHA!!!

Farväl nu, ljusa vår.
Nu försvinner livets glöd.
Jag slipper alla sår.
För snart så är jag död.
Jag slipper alla plågor.
Alla skrik och mörka dar.
Jag torkar mina tårar.
Det är inte mycket kvar.
Jag känner ingen rädsla.
Jag är förbered och klar.
Att lämna mina "vänner", allt detta hat, min fulle far...
Men ändå har jag ångest.
Jag saknar allt som hänt.
För kvar har jag bara ett minne.
Åh.
Mitt hjärta är sönderbränt.
Jag önskar att du har det bra nu, i ett långt lyckligt liv utan mig.
Du kommer kanske mig glömma.
Men jag glömmer aldrig dig.
Som genom ett töcken, så minns jag de drömmar...
Drömmar, om att hålla din hand.
Men nu så måste jag gömma, fantasin om ett helt annat land...
Ödet är en falsk vän.
Och jag blir jämnt torterad av tid.
Men snart så förlorar de makten.
Och splittras, bit för bit.
Och jag, försvinner jag också.
Och allt blir precis som förut.
Jag ville bli så mycket...
Men kvar har jag bara ett slut.