En dikt från förr.

Farväl nu, ljusa vår.
Nu försvinner livets glöd.
Jag slipper alla sår.
För snart så är jag död.
Jag slipper alla plågor.
Alla skrik och mörka dar.
Jag torkar mina tårar.
Det är inte mycket kvar.
Jag känner ingen rädsla.
Jag är förbered och klar.
Att lämna mina "vänner", allt detta hat, min fulle far...
Men ändå har jag ångest.
Jag saknar allt som hänt.
För kvar har jag bara ett minne.
Åh.
Mitt hjärta är sönderbränt.
Jag önskar att du har det bra nu, i ett långt lyckligt liv utan mig.
Du kommer kanske mig glömma.
Men jag glömmer aldrig dig.
Som genom ett töcken, så minns jag de drömmar...
Drömmar, om att hålla din hand.
Men nu så måste jag gömma, fantasin om ett helt annat land...
Ödet är en falsk vän.
Och jag blir jämnt torterad av tid.
Men snart så förlorar de makten.
Och splittras, bit för bit.
Och jag, försvinner jag också.
Och allt blir precis som förut.
Jag ville bli så mycket...
Men kvar har jag bara ett slut.