Då har vi följt vägen in till det okända.

Jaha, då var det dags.
Alldeles strax så åker jag iväg för att provbo på internatet.
Som tur är så har himlen torkat tårarna, och den rentav lyser.
Jag får väl hoppas att det är bra där.
Att det är bra undervisning osv...
Men också, att ångesten försvinner där.
Eller kommer det bara komma mer?
Jag vet inte.
Jag vet knappt någonting längre.
Jag vet inte ens om jag lever for sure...
Men i alla fall.
I have to go.
Bye.