Riktigt namn:
Lina Civilstatus:
Upptagen
Läggning:
Bisexuell
Intresse:
Musik
Bor:
Med någon
Politik:
Inte valt
Dricker:
Te
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Blandat
Medlem sedan:
2010-10-31
Varför ska dubbelmoral vara så vanligt i vårat samhälle?
Och varför ska jag vara den som råkar ut för det just precis när jag trodde att allting skulle bli bra.
Jag önskar...
Det säger jag hela tiden, inte minst så tänker jag det.
Jag önsketänker helt enkelt.
Önsketänker om hur jag skulle vilja att mitt liv skulle vara, och vilka som skulle vara involverade.
Men jag är trött på att önska saker.. Jag vill kunna göra någonting åt alla mina tankar.
Jag vill kunna göra någonting åt mitt psyke.
Om du vill ha mig så får du ta och visa det.
Jag orkar inte lägga energi på någonting gällande det där längre och jag bryr mig ärligt talat inte om hur det slutar heller.
Hoppas alla haft en toppen alla<3dag.
Själv blev man dissad för en mattebok.
Kändes väl.......bra........
Så nu sitter jag här i min ensamhet med fysikboken och försöker fatta vad det är vi har prov om på fredag...
Drömmarna återvänder, men annorlunda denna gång.
Jag vågar inte sova när jag är ensam längre.
Hemlängtan
Ångest
Skoltrött
Kärlek
Hat
Rädsla
Hopp
Hopplöshet
Förvirring
Jag vet inte vad jag ska ta mig till för tillfället.
Om jag bara visste hur allting skulle bli med alla kirser numera.
Jag vill bara gömma mig tills jag får veta.
Det finns så mycket jag vill ändra på om jag så kunde, men det kan jag inte trots allt.
Ska sjunka in i min bok igen - Cirkeln - och dö lite.
Jag försöker bryta min onda cirkel med sömnbrist, men det går inte bra alls.
Jag sover så dåligt att jag håller på att bli galen.
Erkände för övrigt bland det värsta jag gjort idag, för min mentor - att jag behöver hjälp.
Så hon ska fixa någon som jag ska få gå och prata med...
Do I need it?
I do, soooo bad.
Läst på om borderline idag, om hur mycket det stämmer in på pappa med allting.
Önskar att delen om att det är ärftligt inte stämmer, och mina aningar om att han har just den personlighetsstörningen. För då kan jag ha den. För den utveklas efter hur ens uppväxt varit delvis. Och barn tar lätt efter dess föräldrar. Jag vill inte ta efter pappa, men jag vet att jag har gjort det. Jag önskar att jag bara fick veta ifall det är ärftligt, mer om hur det utvecklas, samt om det är allt det där - ifall diagnosen stämmer på mig. Jag vet att jag inte visar mycket av det, men jag håller det inom mig på så många sätt så ni anar inte.
Önskar jag slapp undra.
Ja, som rubriken säger... Svullna knogar.
Efter rage på min vägg kring allt som har kring två personer att göra.
Anyway.. Stöldanmälde min iPhone idag, så mamma får med sig en ny upp nästa onsdag, wonderful!
Kvällen däremot spenderas med en het date - kemiboken.
Kemiprov imorgon så ah...
Sjuk egentligen, men om det bara sitter i mitt huvud vet jag inte...
Måste till skolan imorgon, kan inte undvika mer.
Mina händer mår bra, jappjapp......
För ett par år sedan spekulerade många, däribland min lärare och mor, kring varför jag sov så mycket och konstant var trött... De kom fram till att jag antagligen var deprimerad, men sen var det inget mer med det.
De två senaste dygnen har jag sovit 15 och 14 timmar, minst...
Finns en möjlighet till att jag är sjuk, men jag hatar att sova.
Speciellt efter att jag vaknade i natt av att jag grät i sömnen och hade slagit i väggen, då jag i drömmen trodde att det var hans ansikte som jag fick slå sönder.
Jag är rädd att sova i natt på grund av drömmen.
Känns som om han kommer komma tillbaka igen.
I don't want to, want to hide Men jag klarar inte av att drömmarna kommer tillbaka.
Kunde jag inte fly från dem i mer än 5 månader?
Var de tvungna att komma tillbaka eller var det bara en engångsförteelse?
Hoppas kan man ju alltid...
Men jag är inte så säker längre.
- Jag vill bara lägga mig och blunda, försvinna bort från alla levande ting och deras tankar och ord och blickar, in i min egna lilla bubbla där allt är bra och ingenting gör ont längre. Där taggarna är borta, där ärren inte existerar, där tårar bara framkallas av glädje, där sorg inte existerar och inte heller ångest. -
Jag och min vanliga tur antar jag...
Tappade bort min iPhone i dimman i fredags och ingen jävel verkar ha sett den...
Så nu är jag inte en ägare till en iPhone längre, har gått tillbaka till min gamla skitmobil.
Jippie.
Bara för att det var fredag den 13e, lovar.
Åååååååh jag orkar inte. Vill ha min mobil :(
Ne, nu ska jag fan gå och sova bort ytterligare av mitt händelselösa liv.
Pussva.
