rattsafts blogg

vad vill du

Vad vill du?­­

käft
emo
iq sten

Varför muckar du gräl?­­

ahhahahaaah

Damp?­­

för att du inte får äta godis
vill du ha godiz ;9

Jag äter mer godis än vad du någonsin gjort i hela ditt liv, damp.­­

jävla kines

Ska du säga!­­

aa det ska ja
kom på not neger


Nä, för du ska hålla käften.­­
Ingen bryr sig.­­

skaffa ett hiv

Dra åt helvete.­­

du kan dra åt helvete du e emo

Du är mer emo än vad jag är.­­
:)­­

aa kom
då4
t

Varför skulle jag?­­

kolla på don profilbilder och foton

Jaa?­­

därför ja e kär i dig

driv

Kul.­­

du e ful som en apa

Tack! Du med! :)­­

här är not på ryska dorak
ter fitta bitter fittabi
russian 4 the life
ful limus
nu blev det tyst din tysk





Och jag som för en gångs skull var riktigt glad efter världens bästa kväll igår.
Och dansföreställningen idag.
Jag mådde riktigt bra.
Nej, jag är inte lätt sårbar.
Det är bara det... att när jag mår bra på just det sättet... så är jag väldigt känslig.
Och detta sumpade min kväll.
Den jäveln, vars text är kursiverad.

Tågräls.
Sträcker sig långt bort.
Längre än vad ögat kan se.
Det är bara torka tårarna.
Bege sig bort.
Och le.
Jag försöker nå horisonten, med min bara hand.
Jag sträcker mig mot linjen, som särar himmel från land.
Den kan verka så nära.
Obetydlig, låg.
Men jag kommer aldrig nå den.
Kommer du ihåg?
Jag far fram så fort och snabbt.
Det går undan - jag ser nånting knappt.
Jag minns dina vita fingrar av glas.
Änglalikt vackra, som en oas.
Det är skrämmande att åka tåg.
Så fort men så långsamt.
Du vet att jag såg.
Det svaga rytmiska brummeli-brum.
Tystnaden som får mig att bli alldeles stum.
Främlingarnas kalla hatande blick.
Och den ökande farten blir mer och mer kvick.
Jag lutar mig bakåt.
Kudden är mjuk.
Jag döljer mitt ansikte.
Jag är ful.
Jag är sjuk.
Jag famlar vilt efter gångna dar.
Jag sluter ögonen och dröjer mig kvar.
Men det är ej verkligt, det är illusion.
Jag lever i en glasklar hallucination.
Tågräls, tågräls...
De försvinner och rostar.
De är inte värda pengar, frågan är vad de kostar.
Och bakom mitt fönster, så susar allt förbi.
Jag är trött och för gammal för att gripas av nostalgi.
För detta tåg, är ju livet.
En besynnerlig gåta.
Slutstationer kommer.
Varför ska jag då gråta?
Ändå rinner tårar ner för min haka.
För det finns inget annat tåg man kan ta tillbaka.
För det är bara här som folk kan gå av.
En slutstation, som leder rakt ner i en grav.

Det var på det tåget. Sekunden då du trollade fram en röd ros ur kavajärmen.
Det var då det hände något.
Jag är övertygad om det.
Men jag förstod det inte.
Det var bara en konstig, bubblande känsla i magen.
Och sedan hur du bjöd mig på glass.
Och när vi ensamma stod bakom glasskiosken.
Jag vet inte, om du kände av samma sak.
Men även fast jag då var dagisförälskad i en pojke i min klass...
Så kände jag ändå ett eko av något annorlunda.
Det fick mig att bli snurrig och förvirrad, men ändå så himmelskt lycklig.
Och du... du var så vacker.

Vi samtalade på det gamla 1800-tals tåget. Vi gick ut på den lilla "balkongen", och hängde utmed räcket.
Vi skrattade.
Vi var vänner igen, efter en lång barnslig fejd.
Visst, jag var fortfarande lite avundsjuk eftersom han var en trollkarl och överträffade alla mina egenskaper, men jag började tycka om det.
Vi pratade om fysik.
Sedan om musik.
Sedan var vi framme vid Gripsholm, alla gick av, och vi skildes åt.
Men snart träffades vi på ängen igen, där alla skulle äta matsäck.
Vi krälade omkring på alla fyra och letade efter fyrklövrar.
Sedan kom Mischa och Dvärgen, och vi slängde upp hans mobil i luften och hade kul.
Efter det samlades min klass, och vi gick en tur i Gripsholm.
Det var vackert.
Men det kändes ändå konstigt. Jag var lycklig på ett sätt jag aldrig varit förut.
När vi sedan fick gå tillbaka till ängen igen, så träffade jag trollkarlen. Vid en glasskiosk sa han att jag kunde välja vilken glass jag ville.
Solero frukt blev det.
Sedan gick vi och ställde oss bakom kiosken och pratade.
Jag sa att om han kunde trolla fram den röda rosen ur ärmen på samma sätt igen, så var han den bästa trollkarlen jag visste, och att jag därför skulle buga för honom.
Då knöt han näven och blåste i den, och sekunden efter så dök det upp en röd ros i hans hand.
Jag var så imponerad... och förtrollad.
Jag bugade.
Jag vet fortfarande inte vad det var för galet infall jag fick, men jag kände bara en sådan djup ändlös respekt.
Vi gick och satte oss i gräsmattan, och han frågade mig vilka som var ihop i min klass. Sedan låg vi och garvade åt hur sjukt töntigt det var att vara ihop.
Det var något helt nytt, som sedan skulle visa sig vara sant också.

Efter en lång dag på Gripsholm, så skulle alla åka hem.
På bussen körde alla sanning eller kånka, och de frågade mig om jag var kär i någon.
Jag svarade då Hannes.
Men det var något i mitt huvud som ändå tänkte... om det verkligen var så.
Och det är först nu, som jag förstår att det var den dagen som något osynligt som slog rot i mig.
Något som skulle komma att förändra mitt liv.
Något annorlunda.

Mhm. Ja verkligen.
Jag lever inte i en så kallad "familj." Snarare i en patetisk dokusåpa om tre idioter.
Jag blev född till ingens glädje. Låt oss säga nästan ett misstag. Nej nej, jag är ingen horunge. Mina föräldrar var gifta. Men de skulle inte ha något barn.
Jag klagar inte på de två dårarna i min omgivning. Tvärtom, jag äcklas över de idealiska perfekta familjerna som visas på TV hela tiden.
"Åh vilket fint väder det är!"
"Jaa!"
*Småbarnsskratt*
"Ska ni ha varsin glass?"
"Jaaaaa!"
Jag ryser. Usch.
Dagens unga föräldrar är så dumma. De proppar sina barn med godis och godsaker, och anser sig själva som snälla. Sedan tröttnar de på sin partner, och det slutar alltid med en skillsmässa.
Fint.
Min "moder" är i princip bara min personliga betjänt, och min "fader" är bara en stor oätbar potatis som ligger i sängen hela dagarna och skapar problem. Inga syskon.
Jag är uppvuxen i ensamhet.

Jag ligger i soffan och läser.
Och klassisk musik fyller rummet med sin himmelska klang.
Regndroppspreludiet av Chopin.
Jag skälver av upphetsning, och sidan som jag läser blir plötsligt suddig, och sedan känner jag hur en glasklar liten tår sakta rinner ner för min kind, och sedan faller ner på pappret med ett lätt litet plopp.
Jag saknar den tiden då jag var en nördig Mozarttokig Julia Gerdner.
Då jag var det största Mozartfanet i hela världen. Tiden då jag timmar satt och skrev berättelser, målade, ritade, läste, gjorde mina hemläxor, och det viktigaste...
Då jag satsade allt på min talang att spela piano.
Jag älskade Mozart mest av allt i hela världen, och var hans största fan.
Jag var en fulländad pianist.
Inte längre.
Klassisk musik är numera sällsynt hemma hos mig, och bara den tanken får mig att börja gråta. Jag vill, jag vill så himla gärna ha den där brinnande längtan efter klassisk musik igen, efter böcker, allt... För när jag läser nu, så liksom stakar sig orden, och efter någon minut så är jag borta i egna tankar.
Och jag har nästan glömt, att jag en gång kunde spela Mozarts fantasi i d-moll.
När skedde denna otänkbara förändring?
Jag vet inte.
Under den tiden så hade jag inga riktiga tankar som jag satt och grubblade mig galen på. Då samlade jag bara på kunskaper som skulle vara bra att kunna sen. Nuförtiden, så är det inte sen, utan nu. Jag har fått en mening som påverkar allt. Förr så väntade jag på en mening.
Men jag hade en då också. Mozart, Mozart, Mozart, och lära mig pianostycket utantill.
En dag, så bara kom jag hem och struntade i att plocka fram en skiva och sätta igång den på bandspelaren. Jag gick istället fram till datorn, loggade in på spotify, satte på "I just want you", gick in på facebook, och sedan var det plötsligt läggdags.
Det är ungefär så mina "vardagar" ser ut.
Och jag börjar tröttna nu.
Men det är försent.
Jag har tappat bort den där andra Julia nu.
Hon försvann.
Och kommer aldrig, aldrig tillbaka.
Möjligtvis att någon liknande kommer igen. Som hungrar efter alla sorts kunskaper på samma sätt.
Men aldrig densamma.
Och det är nu jag behöver alla dessa kunskaper. För jag har ju hittat en mycket speciell vän, som ligger på samma intellektnivå, och som jag äntligen kan samtala om ämnen som jag tycker är intressanta. T.ex. om vilka ideal impressionismen innehåller.
Jag plockar fram alla dessa kunskaper från förr. Och de är dammiga, ofräscha. Men jag minns mycket av dem.
Och när de kommer till klassisk musik... så börjar jag glömma. Förut kunde jag höra vilket stycke som helst, och ange exakt vilken kompositör och vad stycket hette. Nu är det lite, annorlunda. Jag ange det flesta. Men ibland hör jag musik, och jag vet exakt vad det är, men det kommer inte fram. "Den här musiken har jag ju lyssnat på hur mycket som helst, jag måste kunna dess namn!" tänker jag.
Men jag minns plötsligt inte.
Vilket är oehört sorgligt.
Jag trodde att jag hade hittat mig själv nu som en Rock'n'Roll-brud. Men det är så himla, himla fel. Jag börjar tröttna rejält på det nu. Och alla Ozzy-låtar är inte alls lika bra som jag får dem att framstå som, om jag tänker efter.
Jag har tappat bort mig själv igen.
Och jag hade ju en personlighet som passade mig utmärkt.
Åh, flera tårar.
Var är den nu?

Vitabergsparken. Så förtrollande... så underbar...
Den blåa himlen är så klar.
Den ljumma vinden är så len...
Och luften doftar ljuv syren...
Det är så magiskt att springa... fort fort över gräset, så fort att man knappt snuddar vid det, och höra vinden dansa uppe bland de väldiga trädkronorna. Det är fantastiskt. Nästan så att man känner den rena lyckan stiga inom en. Och det är så nära. Så nära till ängeln därifrån.
Det är i dessa stunder jag faktiskt älskar sommaren.
Den starka gröna färgen, dofterna... vinden.... träden...
Det påminner om en tid... då man var ren, hel, oskyldig, och var redo att ge sig ut i livet.
Sommaren är inte min tid längre. Portarna är slutna... men jag blickar igenom dem ändå.
Det ger min så mycket minnen. Av en tid jag knappt visste hade funnits...
Nu är det så annorlunda. När jag sätter mig på den mörkgröna parkbänken vid vägen, och hör lövens prassel ovan mig, så tänker jag att jag befinner mig i en saga. En saga, som en gång i tiden, var verklighet.
Att man kan förändras så mycket.

Genom bladens stilla mjuka sus...
Genom solens varma blyga ljus...
Genom doften av syren...
Hörs en viskning.
Svag, men len.
Denna viskning för mig bort.
Till en tid som jag glömt bort.
Till en tid, så söt som flarn.
Till den tid, då jag var barn.
Alla stunder var så korta.
Att de fanns, sen var de borta.
Och jag minns, när jag var jag.
Något annat än idag.
Julia Gerdner.
Nio år.
Smal och spinkig.
Flätat hår.
Sårbar, nördig, och naiv.
Trodde på ett lyckligt liv.
Men det var lätt att göra fel.
När man var oskyldig och hel.
Det var lätt att leva då.
När solen sken i himlen blå.
Livet var en härlig gunga.
Lätta dagar.
Några tunga.
Ändå var min barndom hård.
Musik fick vara min egna vård.
Slagen blev jag varje dag.
Sparkad, spottad, kränkt ett tag.
Jag hade inga vänner.
Mobbningsminnen bränner.
Jag blev kallad "idiot".
Och fick utstå mycket hot.
För jag var en annan.
Med en prick i pannan.
Jag älskade min fantasi.
Och jag trodde på magi.
Jag levde i en annan värld.
Därför var jag avskyvärd.
Men fantasin var min tillflyktsplats.
Där jag hade mitt palats.
En saga full med skära band.
Jag trodde starkt på detta land.

När de vita molnen vagt skred fram.
Som små båtar, som små lamm.
När alla runt omkring mig sa:
"Allt, det kommer att bli bra."
Då var det lätt att tro på detta.
Att alla dagar blir nog lätta.
Att livet var en silverring.
Åh, jag visste ingenting.
Jag trodde livet var en saga.
Ett tyg som alltid gick att laga.
"Revor kan man sy ihop."
Jag kunde inte ordet "grop."
Sorg var bara då ett gram.
Problem, det kom då längre fram.
En dag, det var en ryslig dans.
Då ordet Kärlek inte fanns.
En tid jag kunde ljuset se.
Fantisera, skratta, le.
Men en dag så hände någonting.
Som förändrade allting.
Som gjorde att jag hamnade här.
Det var dagen jag blev kär.
Portarna till sagans land, slöts förevigt för min hand.
Jag kunde inte skriva.
Berättelser jag riva.
Ord och tankar suddas bort.
Fantasier blev till lort.
Inget jag behöver.
Barndomen är över.

Men ibland, då jag våldsamt gråter...
Så kan minnen kommer åter.
Av ett land där jag själv styr.
Där ljusa dagern alltid gryr.
Det finns långt bort, djupt, inom mig.
När det var jag, och inte dig.
Om den tiden jag endast drömma.
Men aldrig kommer glömma.





Jag gick förbi ängelns hus idag.
Jag skrek Rock'n'Roll så högt jag kunde.
Kanske han hörde. Kanske inte. Jag vet inte.
Sedan åkte jag bussen hem.

Jag går på bussen.
Det är den gamla 53:an, och dess motorer brummar välkomnande. Ett blekt mulet sken lyser in från de något dammiga fönstren.
Men den är tom.
Pakethållaren är tom.
Jag är ensam igen.
De gyllene morgorna hör nu till de förflutet. Jag har slutat tro på hoppet. Jag måste glömma vanan.
Det är över.

Du tror du är hans bästa vän, och att du har mest rätt av alla att träffa honom och veta allt.
Du vill, och utger dig vara för hans "officiella" bästis.
Du tror, att jag bara är en ynklig bi-figur i det hela, och att jag egentligen inte ens är en riktig vän till honom.
Du blir arg när du får veta, hur kul vi har det tillsammans.
Du blir väldigt arg, när du får veta att jag vet mer om honom än du tror.
"Han är min kompis."
"Vad gör ni egentligen, när inte jag är med..."
"Men åh, varför får du läsa det brevet och inte jag..."
Jo, därför att jag har kämpat. Därför att jag gjort allt för att nå den vänskapen. Jag har gett bort hela min själ, alla mina krafter, allt. Jag har kämpat i ett helt år, och lyckats. Jag har fått höra att "ingen har jag så mycket kul med, som med Julia." Därför.
Men jag säger inget. Jag förblir tyst, även fast hela mitt inre stormar i protest och vredesmod.
Jag ler bara vagt. För jag vet själv.
Du har gjort mig tillräckligt illa, och säger eller gör jag det minsta lilla fel, så: "ANVÄNDER DU MIG FÖR ATT TRÄFFA HONOM!!!"
Idiot. Du har gjort mig så illa.
"Juste, idag ska jag träffa *****!"
"Jaha. Vad kul."
"Han ringde mig igår och ville det!"
Du försöker imponera.
Nåja, ska jag berätta om alla våra facebook-chattar, våra gamla möten på fritids och morgonar på bussen, och sedan alla våra träffar och allt vi gjorde?
Så håll käften.
Bara för att du har känt honom längre, så ska fan inte du komma och förstöra vår vänskap.
För det är det du alltid velat.

Night... night...
Don't fill me with fright...
I know that you are good.
Stars... stars...
So many you are...
Please share one with me.
Moon... moon...
Like a silwer spoon...
You are so old, and so vice...
Please give me advice.

Natten skrev musiken genom mig.
Dess magi strömmade bara ut i min fingrar, sedan ut i pianot, och fyllde luften med klingande musik.

En smula nedstämmande att läsa alla gamla statusar på facebook...
Då förstår man hur fort tiden går.
Snyft.

Mot dem fredliga känner du förakt.
För du strävar bara efter makt.
Du kommer aldrig att förstå vad du gör.
För du bryr dig ej om varje oskyldig som dör.
Du gör allt, vad som helst, eller hur?
Du utrotar växtarter och djur.
Förstör skogar, hav och ängar.
Du vill ju bara ha mer pengar.
Din dröm är enkel, du vill regera.
Och för det måste du rasera.
Du ser gråt.
Och många tårar.
Och de människor du sårar.
Blodet från de döda rinner.
Lycka, leenden försvinner.
Du förstår inte hur folket lider.
Av alla oräkneliga strider.
Du har glömt vad kärlek är.
Du måste stilla ditt begär.
Ännu mera vill du ha.
Mera dollars, varje dag.
Du förstår inte, att krig är fel.
För dig är det bara ett ändlöst spel.
För dig är "tack" bara patetiskt.
Du tänker bara "mer" frenetiskt.
Och det är ingen hemlighet.
Utan dagens mänsklighet.