Allt är inte som du tror, lilla dvärg.

Du tror du är hans bästa vän, och att du har mest rätt av alla att träffa honom och veta allt.
Du vill, och utger dig vara för hans "officiella" bästis.
Du tror, att jag bara är en ynklig bi-figur i det hela, och att jag egentligen inte ens är en riktig vän till honom.
Du blir arg när du får veta, hur kul vi har det tillsammans.
Du blir väldigt arg, när du får veta att jag vet mer om honom än du tror.
"Han är min kompis."
"Vad gör ni egentligen, när inte jag är med..."
"Men åh, varför får du läsa det brevet och inte jag..."
Jo, därför att jag har kämpat. Därför att jag gjort allt för att nå den vänskapen. Jag har gett bort hela min själ, alla mina krafter, allt. Jag har kämpat i ett helt år, och lyckats. Jag har fått höra att "ingen har jag så mycket kul med, som med Julia." Därför.
Men jag säger inget. Jag förblir tyst, även fast hela mitt inre stormar i protest och vredesmod.
Jag ler bara vagt. För jag vet själv.
Du har gjort mig tillräckligt illa, och säger eller gör jag det minsta lilla fel, så: "ANVÄNDER DU MIG FÖR ATT TRÄFFA HONOM!!!"
Idiot. Du har gjort mig så illa.
"Juste, idag ska jag träffa *****!"
"Jaha. Vad kul."
"Han ringde mig igår och ville det!"
Du försöker imponera.
Nåja, ska jag berätta om alla våra facebook-chattar, våra gamla möten på fritids och morgonar på bussen, och sedan alla våra träffar och allt vi gjorde?
Så håll käften.
Bara för att du har känt honom längre, så ska fan inte du komma och förstöra vår vänskap.
För det är det du alltid velat.