Gripsholm slott.

Tågräls.
Sträcker sig långt bort.
Längre än vad ögat kan se.
Det är bara torka tårarna.
Bege sig bort.
Och le.
Jag försöker nå horisonten, med min bara hand.
Jag sträcker mig mot linjen, som särar himmel från land.
Den kan verka så nära.
Obetydlig, låg.
Men jag kommer aldrig nå den.
Kommer du ihåg?
Jag far fram så fort och snabbt.
Det går undan - jag ser nånting knappt.
Jag minns dina vita fingrar av glas.
Änglalikt vackra, som en oas.
Det är skrämmande att åka tåg.
Så fort men så långsamt.
Du vet att jag såg.
Det svaga rytmiska brummeli-brum.
Tystnaden som får mig att bli alldeles stum.
Främlingarnas kalla hatande blick.
Och den ökande farten blir mer och mer kvick.
Jag lutar mig bakåt.
Kudden är mjuk.
Jag döljer mitt ansikte.
Jag är ful.
Jag är sjuk.
Jag famlar vilt efter gångna dar.
Jag sluter ögonen och dröjer mig kvar.
Men det är ej verkligt, det är illusion.
Jag lever i en glasklar hallucination.
Tågräls, tågräls...
De försvinner och rostar.
De är inte värda pengar, frågan är vad de kostar.
Och bakom mitt fönster, så susar allt förbi.
Jag är trött och för gammal för att gripas av nostalgi.
För detta tåg, är ju livet.
En besynnerlig gåta.
Slutstationer kommer.
Varför ska jag då gråta?
Ändå rinner tårar ner för min haka.
För det finns inget annat tåg man kan ta tillbaka.
För det är bara här som folk kan gå av.
En slutstation, som leder rakt ner i en grav.

Det var på det tåget. Sekunden då du trollade fram en röd ros ur kavajärmen.
Det var då det hände något.
Jag är övertygad om det.
Men jag förstod det inte.
Det var bara en konstig, bubblande känsla i magen.
Och sedan hur du bjöd mig på glass.
Och när vi ensamma stod bakom glasskiosken.
Jag vet inte, om du kände av samma sak.
Men även fast jag då var dagisförälskad i en pojke i min klass...
Så kände jag ändå ett eko av något annorlunda.
Det fick mig att bli snurrig och förvirrad, men ändå så himmelskt lycklig.
Och du... du var så vacker.

Vi samtalade på det gamla 1800-tals tåget. Vi gick ut på den lilla "balkongen", och hängde utmed räcket.
Vi skrattade.
Vi var vänner igen, efter en lång barnslig fejd.
Visst, jag var fortfarande lite avundsjuk eftersom han var en trollkarl och överträffade alla mina egenskaper, men jag började tycka om det.
Vi pratade om fysik.
Sedan om musik.
Sedan var vi framme vid Gripsholm, alla gick av, och vi skildes åt.
Men snart träffades vi på ängen igen, där alla skulle äta matsäck.
Vi krälade omkring på alla fyra och letade efter fyrklövrar.
Sedan kom Mischa och Dvärgen, och vi slängde upp hans mobil i luften och hade kul.
Efter det samlades min klass, och vi gick en tur i Gripsholm.
Det var vackert.
Men det kändes ändå konstigt. Jag var lycklig på ett sätt jag aldrig varit förut.
När vi sedan fick gå tillbaka till ängen igen, så träffade jag trollkarlen. Vid en glasskiosk sa han att jag kunde välja vilken glass jag ville.
Solero frukt blev det.
Sedan gick vi och ställde oss bakom kiosken och pratade.
Jag sa att om han kunde trolla fram den röda rosen ur ärmen på samma sätt igen, så var han den bästa trollkarlen jag visste, och att jag därför skulle buga för honom.
Då knöt han näven och blåste i den, och sekunden efter så dök det upp en röd ros i hans hand.
Jag var så imponerad... och förtrollad.
Jag bugade.
Jag vet fortfarande inte vad det var för galet infall jag fick, men jag kände bara en sådan djup ändlös respekt.
Vi gick och satte oss i gräsmattan, och han frågade mig vilka som var ihop i min klass. Sedan låg vi och garvade åt hur sjukt töntigt det var att vara ihop.
Det var något helt nytt, som sedan skulle visa sig vara sant också.

Efter en lång dag på Gripsholm, så skulle alla åka hem.
På bussen körde alla sanning eller kånka, och de frågade mig om jag var kär i någon.
Jag svarade då Hannes.
Men det var något i mitt huvud som ändå tänkte... om det verkligen var så.
Och det är först nu, som jag förstår att det var den dagen som något osynligt som slog rot i mig.
Något som skulle komma att förändra mitt liv.
Något annorlunda.