Lövens prassel i Vitabergsparken.

Vitabergsparken. Så förtrollande... så underbar...
Den blåa himlen är så klar.
Den ljumma vinden är så len...
Och luften doftar ljuv syren...
Det är så magiskt att springa... fort fort över gräset, så fort att man knappt snuddar vid det, och höra vinden dansa uppe bland de väldiga trädkronorna. Det är fantastiskt. Nästan så att man känner den rena lyckan stiga inom en. Och det är så nära. Så nära till ängeln därifrån.
Det är i dessa stunder jag faktiskt älskar sommaren.
Den starka gröna färgen, dofterna... vinden.... träden...
Det påminner om en tid... då man var ren, hel, oskyldig, och var redo att ge sig ut i livet.
Sommaren är inte min tid längre. Portarna är slutna... men jag blickar igenom dem ändå.
Det ger min så mycket minnen. Av en tid jag knappt visste hade funnits...
Nu är det så annorlunda. När jag sätter mig på den mörkgröna parkbänken vid vägen, och hör lövens prassel ovan mig, så tänker jag att jag befinner mig i en saga. En saga, som en gång i tiden, var verklighet.
Att man kan förändras så mycket.

Genom bladens stilla mjuka sus...
Genom solens varma blyga ljus...
Genom doften av syren...
Hörs en viskning.
Svag, men len.
Denna viskning för mig bort.
Till en tid som jag glömt bort.
Till en tid, så söt som flarn.
Till den tid, då jag var barn.
Alla stunder var så korta.
Att de fanns, sen var de borta.
Och jag minns, när jag var jag.
Något annat än idag.
Julia Gerdner.
Nio år.
Smal och spinkig.
Flätat hår.
Sårbar, nördig, och naiv.
Trodde på ett lyckligt liv.
Men det var lätt att göra fel.
När man var oskyldig och hel.
Det var lätt att leva då.
När solen sken i himlen blå.
Livet var en härlig gunga.
Lätta dagar.
Några tunga.
Ändå var min barndom hård.
Musik fick vara min egna vård.
Slagen blev jag varje dag.
Sparkad, spottad, kränkt ett tag.
Jag hade inga vänner.
Mobbningsminnen bränner.
Jag blev kallad "idiot".
Och fick utstå mycket hot.
För jag var en annan.
Med en prick i pannan.
Jag älskade min fantasi.
Och jag trodde på magi.
Jag levde i en annan värld.
Därför var jag avskyvärd.
Men fantasin var min tillflyktsplats.
Där jag hade mitt palats.
En saga full med skära band.
Jag trodde starkt på detta land.

När de vita molnen vagt skred fram.
Som små båtar, som små lamm.
När alla runt omkring mig sa:
"Allt, det kommer att bli bra."
Då var det lätt att tro på detta.
Att alla dagar blir nog lätta.
Att livet var en silverring.
Åh, jag visste ingenting.
Jag trodde livet var en saga.
Ett tyg som alltid gick att laga.
"Revor kan man sy ihop."
Jag kunde inte ordet "grop."
Sorg var bara då ett gram.
Problem, det kom då längre fram.
En dag, det var en ryslig dans.
Då ordet Kärlek inte fanns.
En tid jag kunde ljuset se.
Fantisera, skratta, le.
Men en dag så hände någonting.
Som förändrade allting.
Som gjorde att jag hamnade här.
Det var dagen jag blev kär.
Portarna till sagans land, slöts förevigt för min hand.
Jag kunde inte skriva.
Berättelser jag riva.
Ord och tankar suddas bort.
Fantasier blev till lort.
Inget jag behöver.
Barndomen är över.

Men ibland, då jag våldsamt gråter...
Så kan minnen kommer åter.
Av ett land där jag själv styr.
Där ljusa dagern alltid gryr.
Det finns långt bort, djupt, inom mig.
När det var jag, och inte dig.
Om den tiden jag endast drömma.
Men aldrig kommer glömma.





Jag gick förbi ängelns hus idag.
Jag skrek Rock'n'Roll så högt jag kunde.
Kanske han hörde. Kanske inte. Jag vet inte.
Sedan åkte jag bussen hem.