Tjej, 28 år. Bor i Höganäs, Skåne län. Är offline
Åh, jag längtar såååååå mycket till att det ska bli den 30:e december. Tio dagar. Snart nio. Sjukt. Jag kanske skulle ta och räkna ut hur många timmar också på köpet. Ungefär tvåhundratrettiosex timmar om jag har räknat rätt. Alltså ungefär nio dagar, tjugo timmar och trettiotvå minuter tills den 30:e december kl 15.00.
Överexalterad? Yes.
Jag känner mig oerhört ensam just nu. Jag brukar omgiva mig med några personer att prata med, men just nu... så känns det bara så tomt. På ett sätt känns det inte ledsamt. Jag har hunnit fatta massa beslut om mitt liv som jag inte ännu har berättat för alla som jag brukar berätta allt för. Jag är fri från behovet att alltid ha uppmärksamhet. Att jag vet vad jag vill räcker... så var det inte igår. Kan man mogna över en natt?
Samtidigt känns allting så fel. Som om jag är bortglömd. Som om ingen tänker på mig. Det känns som att jag är sur på alla även fast ingen gjort något fel. Därför finns det fortfarande lite uppmärksamhetssökande kvar. Men det är bra att det känns såhär... jag har tid att mogna för mig själv. Innan har jag alltid känt ett behov av att söka bekräftelse från folk genom att berätta exakt allting jag tänker göra osv. Jag ska bara göra... jag måste lära mig att min medvetenhet är uppmärksamhet nog. Gosh. Maybe I'm insane.
Jag blir aldrig nöjd med min jävla visningsbild. Snart har jag testat alla bilder som ens är ok på mig. Måste hitta rätt. Helvete.
Hälften av min familj är tidspessimister, och hälften är tidsoptimister. Hälften av min familj kan verkligen inte fokusera på vad de ska göra om tv:n står på. Hälften av familjen kan inte se om det är stökigt och äckligt eller luktar illa. Den andra hälften stör sig på att även om de städar så kommer någon och skitar ner igen. Min far och jag är tidspessimisterna och de som stör sig på skitet. Min mor och syster är tidsoptimisterna, de som glömmer bort vad de gör bara för att det är en tv på i rummet, det går inte att prata med dem, de glömmer att de ska gå på toa, de glömmer att de ska ta ut bullar ur ugnen. De är även de som stökar ner och inte plockar undan efter sig.
Min far och jag är även de lättirriterade, som har kort stubin, och som klagar över mycket. Min mor och syster är däremot oftast lugna, de hanterar ilska på ett bättre sätt.
Min far och jag är inga dåliga människor. Vi är glada ibland, och vi är nogranna. That's how it goes. Men det är så jävla irriterande när morsan säger att hon ska laga mat NU, och så tar jag upp tv-guiden på tvskärmen för att hon ska komma ihåg att hon ska ner, och inte sitta kvar. Men hon kan inte ens slita sig från att läsa vilka program som går på helt ointressanta kanaler (eftersom jag bläddrade snabbt, och igenom de kanaler vi aldrig tittar på). That really bothers me. Sorry morsan.
Jag vill kunna ha på mig platåskor utan att bli som en jätte för mina kortare vänner. Jag vill kunna ha på mig platåskor utan att bli lika lång som min fästman. Jag vill att folk ska kunna säga "Åh, hon är så söt" för att jag inte är lång som en giraff. Visst, det är väl inte så farligt. Jag är 1.75 cm lång ungefär. Kanske kortare, kanske längre. Jag vill bli kort så att folk ska vilja bära mig utan att fundera på om jag är för tung. Jag är "liten och kort" enligt min fästman, men det är bara för att han är jättelång. Annars är jag längre än många av mina vänner. Jag vill bli kort. I alla fall tappa 10 cm eller så.
Well, this is uncomfortable... Gick och lade mig igår med ett svagt kliande i halsen, och så vaknar man med världens smällförkylning. Hes, ont i halsen, snorig, nyser, yrsel, minskad aptit (därför minskad energi) och hela paketet. Vad har jag gjort för att förtjäna det? Böhöhöhöhöhöhöhö tycker synd om mig själv :(
Livet leker, jag känner mig lycklig på mer än ett sätt. För bara ett dygn sedan kände jag att jag mist allt, men nu har jag insett att jag har mer än jag förtjänar. Tackar ödet för att jag har så fina människor jag kan lita på. Överlycklig!