SirTwinkles blogg

och älska fitta.

Story of my life.

Att ha det som mål, eller vara rak om att man är stolt över att vara där är inget livsmål man borde skryta om.


Jag tycker det är en så onödig sak egentligen... att man ska behöva fjäska och sälja sig för att få en syl i vädret.

Snart är 2014 äntligen slut, antar jag.
Galet år, tror jag.

Jag vet fasiken inte vad som hänt i år, vad som är på riktigt eller på låtsas.
Börjar året med en trip till Japanskt SPA utanför Stockholm. Sen en stark relapse i mitt nedsatta psykiska mående, inte så illa som det verkar.
Bara mer extrema ångest problem och svängande bipolära humör. Skolan sket sig under hela vår terminen
av sista året i gymnasiet (för dem som inte visste så gick jag om första året pga flytt från en annan stad, halv termin svagt avklarad och annorlunda kursplan). Men jag hoppade inte av, kändes så onödigt.
Undvek att delta i utsparken på studenten, vissa personer i min f.d. klass äcklade mig och förstörde verkligen min anda i ett ens engagera mig i att vara delaktig. Men min studentmiddag var jävligt mys ändå, fick ju besök av ManligHora & BARBiECORE (enda personerna med EC), samt andra vänner.

Sommaren gick på utan några problem alls, tror jag. Mycket intag av alkohol som jag minns det. Mycket skoj utomhus och en eller annan depressionssvacka.
Firade ettårsdag med flickvännen, började på folkhögskola, mer ångest och mer svängar i det bipolära.
Haft studie uppehåll sedan Oktober och nu hoppat av då jag inte kan ta mig till skolan pga ångest och bipolär sjukdom.
Fyllde 20, firade jul.

Det finns mycket som hänt, bra och dåligt.
Kommer inte sakna 2014 så värst mycket.

Hejdå.

I morgon kommer girighetens feromoner flöda i varje hörn i Sverige.
God jul i år igen

Detta är ett utdrag som jag slängde upp på klagomuren (facebook) klockan ett på Tisdagen den 16:onde.

Efter att ha varit vaken i snart 25 timmar i mani, som det bipolära ångest vraket jag är, börjar yrsel och hallucinationer.
Vet inte säkert med ibland känner jag mig iakttagen. Webkameran är gömd under en filt, brorsan sitter på rummet, gardiner igendragna. Jag tror inte det är för att jag lyssnar på Lauren Bousfield. Tavlorna rör på sig när jag inte tittar.
Mitt ansikte börjar även domna bort och ett ord studsar in som en galen komiker på en scen inför hundratals jublande människor.
''Olanzapine... olanzapine''
Djävuls tabletterna från helvetet.
''Men vi är antipsykotiska och klubbar dig mer eller mindre medvetslös i tolv timmar. Och när du vaknar efter sagda tolv timmar kommer du må ännu mer skit. Vaknar du innan sagda tolv timmar med tvång kommer du gå på autopilot och uppfattas hög som ett hus.''
Fyfan, det är en jävla tur att jag varken är en fara för mig själv eller någon annan i min närhet.

14 timmar senare sitter jag här nu på 39:onde timmen... ingen sömn, ingen ro.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Halsen kliar och är irriterad långt bak, jag har uppstötningar och mår så jävla illa.
Antingen halsbränna eller vinterkräksjukan, har redan feber, halsont och snorar.

Jag är klädd i tre stickade tjocktröjor just nu, långkalsonger, harembyxor och pyjamasbyxor på det. Strumpor, sockor och fodrade tofflor. En tomte mössa på det hela för att jag inte äger någon annan mössa.
Detta är inte jag som söker tröst i vinter mörkret eller att någon ska tycka synd om mig.
Jag mer eller mindre informerar folk att bipolära individer kan ha ett rent jävla helvete emot deras egna vilja.
Underskatta inte heller en bipolär individ som har mani, hur bra du än känner människa så kommer den att överraska dig.

Gud vad ledsen jag blev när dem dog i femhäraslaget.

inte ens jag, då är det illa

---VARNING FÖR KÄNSLIGA LÄSARE---
OCH EVENTUELLA SPOILERS