Vad ska jag ta mig till?

Orkar jag leva med alla dessa minnen och alla dessa blickar?
Det känns som att dem här blickarna har funnits i en evighet men det har dem inte, men när ska dem försvinna för jag vet inte hur länge jag orkar med dem.
Om dem här blickarna inte försvinner snart så vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Älskling:Jag ber om ursäkt för att jag är så här men det är i själva sättet inte jag som kontrollerar det här. Jag vill inte vara så här. Jag är inte den jag en gång var men nu har jag förändrats och det är inget jag är stolt över. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt.

Emma:Jag ber också om ursäkt till dig för att du måste stå ut med mig när jag kan va som jobbigast men som sagt det här är inte den personen jag en gång var och det är ingenting jag är glad över men det har bara blivit så här nu. Förlåt Emma.

Jocke:Jag ber redan om ursäkt om jag kommer va sån som jag är nu när du kommer hem men jag hoppas verkligen du kan stå ut med det för en polare som dig vill jag inte förlora för att jag har blivit en allmän idiot.