Levande huvudroll i FanFiction

Jag är en av de få människor som är med om en levande fanfiction. Det är något många drömmer om och blir avundsjuka på, men som man ångrar när man är med om det.

För er som inte vet är en "FanFiction" en berättelse om ens idol. Det kan handla om övernaturligt till romans. Det är helt enkelt något man skriver och drömmer om på sätt och vis. Det är något jag som person började med i tidig ålder. Jag är en av de som levt på att skriva fanfictions och drömma om mina idoler. För många idoler har jag.. En riktig fangirl!

Jag har alltid älskat pojkband och haft mina gillande känslor på en i varje grupp. Jag har skrikit, gråtit och varit allmänt "fangirl" sedan jag föddes stort sett. Mamma lyssnade på pojkband när jag låg i hennes mage, och jag blev matad med det efter födseln. Jag har alltså aldrig varit intresserad av barnlåtar. Som 4 åring pussade jag tvn då jag var "kär" i Mark i Westlife. Jag blev även intervjuad på dagis där jag fick frågan "Vad gillar du för musik?". Såklart svarade lilla Mudcake "Westlife" medans de andra barnen svarade "Emil" "Pippi". Jag kommer alltid vara en pojkbanstjej.

Jag började skriva min första fanfiction när jag precis lärt mig skriva. Och det utvecklades med åren och än idag har jag fanfiction i mitt huvud. Dagdrömmer hela tiden om saker jag drömmer om ska se. Jag kommer alltså alltid vara lite av en författare.

För inte sålänge sedan hamnade jag i en situation som för min del var chockerande och overklig. Jag var huvudroll i en fanfiction som var levande. Än idag sitter jag med tårar på kinderna och tänker tillbaka på vad som egentligen hände. Efter att ha åkt till huvudstaden för att få se ett band jag älskat sedan yngre ålder så blev det en annorlunda resa. Jag hamnade på samma hotell och kom närmre en av medlemmarna. För stunden tänkte jag inte på vad jag gjorde. Jag var lycklig och helt inne i den så kallade fantasi världen. Nu efteråt slår jag mig själv i pannan och undrar vad jag tänkte med. För jag Mudcake har en chans på en kille som bor tusentals mil ifrån och som dessutom är artist? Nej, det har jag inte. Men det trodde jag för stunden. Allt var perfekt, både innan och efter deras spelning. Jag somnade med ett stort leende på läpparna och mådde otroligt bra. Men dagen efter vände allt. Efter att ha planerat att säga adjö på morgonen vid frukosten, blev det mer ett "Dem har lämnat hotellet". Där slutade det. Och lilla lyckliga Mudcake vände till ledsna lilla Mudcake. Än idag kan jag ibland gråta om jag väljer att kolla på videor, bilder på detta band. Men.. man som potatis måste inse att chansen ligger på 0.

Att drömma om sin idol är det finaste som man kan göra om man väl är som mig. Det blir ännu finare när man får träffa denna person och umgås. Men när ens känslor blir intrasslade försvinner lyckan. För då är man fast och när det då inte blir som man tänkt så blir man förstörd. Därför måste man vara försiktig.

Men lilla potatisen Mudcake är stolt över att hon fick chansen. 19 åriga Mudcake ler!
Japp.