Dikt

Solen skiner.
De gula och röda löven ger träden en brinnande krona.
Jag står i skuggan av ett träd. Röker.
Paniken lägger sig. Stressen försvinner.
Jag är där jag hör hemma.
I ljuset sträcker sig långa kantiga armar med spikiga fingrar efter mig. Likt klor.
River och sliter för att ta mig hem.
Mörkret vill omfamna mig. Den här gången gick jag in i det frivilligt.
Men bara på ytan.

Mitt utseende är svart. Det är det alltid numera. Då känner jag mig hemma.
Man kan säga att jag alltid är i Mörkret. Jag blåser ut rök...
Vinden rör om röken. Det blir inte som jag hade tänkt mig.
Det blir inte den långa strålen av vit rök jag försökte forma.
Jag suckar. Snurrigt kaos istället för den vita strålen.
Det är precis som mitt liv i övrigt.
Större makt än vad jag har.
Naturen.
Ödet.
Mörkret...