Emomomomomomomo.

Jag känner mig svart. Igår lyste mitt liv upp. Då hade jag min underbart varma flickvän hos mig. Hon kom över till mig fast hon egentligen inte hade tid och vi utnyttjade det mesta av vår korta tid tillsammans väl. Nu får jag inte se henne på en vecka och det... är lika bra. Jag ser världen genom svarta ögon. Jag är så besviken på mig själv för tillfället, har gjort otroligt dumma saker och brutit min kongruenitet. Jag har gjort saker jag inte kan stå för. Vem är jag? Känns som att jag har fastnat mellan hur jag beter mig och hur jag vill vara. Jag kan inte acceptera det jag gör och det jag gör är inte vad jag vill göra. Det kanske är så livet är? Att vara fast mellan fullkomlighet och ofullkomlighet. Där i mitten har vi vår plats.

Jag frågade runt bland människor jag bara känner ytligt för att ta reda på vem jag är. Jag frågade vad de fått för bild av mig och alla svarade positiva saker. Snäll, generös, rolig, fin, smart som en asiat, en person man vill ha med på fest. Vem beskriver dessa personer egentligen? Det kan ju inte vara mig. Jag är alltid så osäker i sociala sammanhang. Enda gången jag känner mig helt på banan är med min flickvän och när jag umgås med min bästis. Enda undantaget är när jag hittar en tjej jag vill ligga med. När jag jagar. Då är jag totalt fokuserad men kan samtidigt glida ner i ett avslappnat tillstånd. Min psykolog säger att jag är en liten sökare. Det är väl så det är. Men jag tröttnar på det. Alla andra verkar ha det så himla enkelt för sig. De passar in överallt, de utstrålar trygghet naturligt och folk kollar aldrig konstigt på dem. De gör så att konstiga saker verkar coola. Gör jag konstiga saker verkar jag bara konstig.

Jag är medveten om att alla har problem, men jag förstår inte hur folk kan hantera det så bra. De verkar ha problemen i ett eget rum och de går bara dit när det är aktuellt. Ska de göra något annat lämnar de rummet och alla svagheter det rymmer. Min känslor fungerar inte så. Man ser dem alltid i mitt ansikte. På mina armar. På mitt skinn. Mina känslor är inte föremål man kan plocka upp och arbeta med. Min känslor är otyglade monster som hela tiden anfaller mig och tar över mitt liv. Jag är verkligen ingen svag människa. Så varför klarar jag inte av att smälla mina monster på käften och be dem ligga fint?

Min lärare berättade att hon inte kan se på skräckfilm eftersom hon har så mycket spegelneuroner. Spegelneuroner finns naturligt i de flesta och i varierande mängd. Det är dessa som uppfattar känslor hos andra människor och ger oss förmågan att känna vad andra känner. Jag har enormt mycket spegelneuroner och andra människors känslolägen påverkar mig otroligt lätt.

Att jag ändå går i konstant depression beror på att mina egna känslor är tusen gånger starkare. Jag kan alla knep i boken och jag tränar självkänslan konstant. Även om det jag skriver här är enbart negativt tvingar jag mig alltid att tänka positivt. Jag ska inte räkna upp allt jag gör för att bli glad, men jag blir övermannad trots att min energi och hela viljestyrka är fullkomligt fokuserad på vad jag behöver göra, och ingen energi går till spillo.

KAN JAG INTE BARA FÅ VARA EN NORMAL JÄVLA JÄVEL MED EN NORMAL JÄVLA UPPVÄXT OCH ETT NORMALT JÄVLA PSYKE!?!?!?

Förlåt, jag får bryt....