...

Allt det som hänt har gjort mig till den jag är idag, jag har varit och skrapat långt ner i känslomässiga gropar och när jag väl tog mig upp till kanten och började gå därifrån, började få hopp om att allt kunde faktiskt fixa sig till slut.
Jag hade fel.
Istället känner jag hur jag bokstavligt talat dras tillbaka av gropens rötter.
Jag dras tillbaka dit jag en gång lovat mig själv att jag aldrig skulle hamna igen.
Just nu finns det inget som kan få mig att hoppas på att det faktiskt finns något som kallas äkta lycka, för så fort man börjar få en bit av den så bryts det sönder på ett eller annat sätt.
Är det inte det ena så är det tamefan det andra.
Är så jävla trött på det här.