Du vet?

Du vet den där känslan, den där känslan av att bara vara ett skal? Att känna sig fullständigt tom. Du rör dig, du pratar.. men du känner ingenting. Ingenting mer än den där svidande tomheten som kryper sig så nära inpå att du nästan känner den under huden. Den är som en parasit, den kryper sig sakta in och äter upp dig inifrån. Och när du minst anar det har allt redan dött. Det finns ingenting kvar. Bara tomhet.

Du vet den där masken i garderoben? Ja, den där masken som du tar fram varje morgon. När du ställer dig framför spegeln och avskyr det du ser, det är då du tar fram masken. Det finns ingen anledning till att andra ska se ditt riktiga jag, eller hur? Ingen annan behöver veta hur mycket du avskyr dig själv, hur mycket du önskar att du vore någon annan, hur gärna du skulle vilja vara fri. Så länge du ler och låtsas som ingenting så är det ingen som märker, du kan fortsätta låtsas. Det är nästan lite som att leka kurragömma, men det är inte du som letar. Du har gömt dig i ett hörn och håller andan, du håller andan och hoppas att mörkret inte hittar dig.

Sen är det ju den här ilskan, besvikelsen.. uppgivenheten. När du är så trött på att försöka och allt du egentligen vill är att ge upp. Det känns som cancer i ditt blod, som om dina lungor sakta fylls med vatten, som att din hud brinner och du håller på att drunkna. Du kan fortfarande se hur alla andra pratar, skrattar.. andas. Men du drunknar, sakta men säkert. Det finns ingen luft, det finns ingenstans att gömma sig. Det finns i dig, det har infekterat dig. Och det kommer aldrig att försvinna.

Du är så arg, så fruktansvärt arg på världen. På livet. Jag menar, vad har du någonsin gjort för att förtjäna allt det här? Du har gjort dina misstag, men dina misstag har inte gjort dig. Så varför är just du fången i detta skal? Varför är det du som ligger vaken varenda natt och tänker på hur du ska avsluta ditt liv? Som tänker på hur skönt det skulle vara att bara få måla dom där röda, vertikala linjerna nedför dina armar och vara färdig med allt?

Du har inget "du". Det finns inget "jag". Hur skulle det någonsin kunna finnas det när du bara är ett tomt skal som anpassar dig efter alla andra för att ingen annan ska bli missnöjd eller besviken på dig? Du försöker alltid att passa in, oavsett priset. Du känner dig som en kameleont i en evigt skiftande regnskog. När ska det få ett slut? När ska du lära dig att hitta ditt riktiga jag? När ska du sluta lyssna på alla andra innan du lyssnar på dig själv? Aldrig? Nej för hur skulle du kunna göra det när allt du någonsin vetat är att du måste passa in, du måste vara på ett speciellt sätt för att människor ska tycka om dig. Inte för den du är utan för den du väljer att vara, om dom skulle se ditt riktiga jag hade alla bara lämnat dig, eller hur?

Och du vet hur rädd du är. Hur fruktansvärt, förlamande skräckslagen du är för att bli lämnad. Trots att du vet att alla försvinner någon gång, så försvinner aldrig rädslan. Du kan aldrig öppna munnen utan att rädslan för att säga någonting fel finns där, du kan aldrig röra dig utan rädslan för att göra något fel. Den där paralyserande rädslan som förgiftar allt du någonsin vågat tillåta dig själv att känna. Du kan inte fly från den. Du kommer aldrig våga försöka, du kommer vara rädd för att göra fel. Du tror alltid att det värsta kommer att hända, eller hur? Dina katastroftankar lämnar dig aldrig ifred, dom finns alltid där. Du ser katastroferna framför dig, varje dag. Du känner smärtan, det gör inte ont, men du känner den.

Du saknar rakbladen, du saknar känslan av att ha kontroll. Att falla handlöst utan att veta när du nått bottnen börjar bli en vardagssyssla, det är bara att blunda och hoppas på att överleva. Paniken finns där hela tiden, en hjärntumör som sakta sprider sig ner i ryggraden. Den slingrar sig runt varje nerv, varje kärl, varje del av dig. Snart vet du inte vad som är du själv och vad som är rädsla, tomhet, smärta. Du vill ge upp. Och på något sätt önskar du att dom där ögonen i mörkret, det bankade ljudet och väggarna som sakta rör sig inåt ska vara på riktigt, att det är din tur nu.

Men istället sitter du kvar på samma plats, ingen kommer att göra det enkelt för dig. Du är fullständigt värdelös och ett slöseri på syre. Varför ska någon annan bry sig när du inte bryr dig själv? Men när du tänker efter så kanske du inte vill att någon ska bry sig. Om ingen bryr sig så kommer ingen till skada, det kanske är bättre så?