Patetiska jävla ursäkt till liv

Jag är så trött på att alltid bli tagen för givet. Att alltid vara den som bänder och vrider sig för att det ska passa alla andra. Att alltid vara den som väntar och hoppas medan alla andra sviker. Att göra allt jag kan för att andra ska må bra och inte få någonting tillbaka. Att försöka, om och om igen för att sen bara bli bortglömd och spottad i ansiktet. Att alltid anpassa mig till andra för att jag är rädd för att bli lämnad. Det känns som att jag inte spelar någon roll, som att jag alltid är den som ser åt andra hållet varje gång någon behandlar mig illa för att jag bara hoppas på att någonting kommer att ändras, någon gång. Det är alltid jag som blir besviken, varje jävla gång.

Jag är så trött på att se mig själv i spegeln varje dag och inte kunna hitta en enda bra sak med mig själv. Allt jag känner är hat och avsky för att jag är den jag är. Jag duger inte till någon, jag är inte tillräckligt bra för någonting. Jag hatar mig själv, jag vantrivs i mitt eget skinn. Jag bara önskar att jag var någon annan för jag är så trött på mig själv. Jag är så jävla trött på att aldrig känna mig bra, känna att jag duger. Jag vill bara kunna se mig själv i spegeln utan att vilja gråta och slå knytnäven rakt igenom och hoppas på att jag dör.

Jag är så trött på att känna mig ensam. Att inte kunna andas ordentligt. Att inte kunna prata med någon utan att känna mig i vägen. Jag vet inte ens vad jag ska säga när någon frågar hur jag mår. Hur förklarar man för någon att det känns som att man går sönder?

Jag trodde verkligen att jag mådde bättre. Att jag kunde klara mig utan att skada mig själv, att jag kunde andas igen. Men jag antar att det är såhär det är meningen att det ska vara. Man tror att allt är på väg att bli bättre och sen rasar allt igen och man är tillbaka på ruta ett igen. Det gör så ont och jag klarar inte av det mer. Allt jag vill är att gråta och skära sönder mig själv.

Det är inte så här det ska vara, det får inte vara så här. Det får inte. För jag vet inte hur länge till jag klarar av att fortsätta. Ångesten förgiftar allt. Jag klarar inte av att fungera som en människa längre. Jag har ingen ork kvar. Jag kan inte ens hitta orken till att göra någonting annat än att supa mig full eller stänga in mig på mitt rum och kolla på Greys anatomy för att slippa tänka på hur äckligt jävla ont allt gör.

Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag är så trött på allt. Jag orkar inte mer.
The pain gets worse, it never stops.